Mycket att göra.

Nu skäms jag lite, för jag har inte tagit några kort på busen på jättelänge känns det som. Ny kamera och allt, men det har inte riktigt varit tillfälle, så tyvärr blir även detta inlägg texttråkigt och bildlöst. Jag får skärpa mig.

Eftersom jag började jobba förra veckan har det varit fullt upp, men busen har nog inte ens märkt det eftersom husse jobbade kväll förra veckan och var ledig idag. Det har inte alls blivit mycket ensamtid för bus. I morgon kommer det dock att bli nästan en heldag, från kl 08.00 till ca kl 15.00, med sällskap och rastning på lunchen.

I morse var Ollie och husse hos sjukgymnasten och traskade vatten. Jag fick höra att Ollie fuskade lite den här gången och gärna ville stå på kanten så att han bara behövde gå med två ben. En positiv sak var att han var väldigt glad och väldigt lugn i väntrummet. Vi får hoppas att han slipper fler trista veterinärbesök så att han inte börjar associera väntrummet med läskiga saker igen, för det är ju mycket trevligare att gå till veterinären om hunden är lugn och glad.
Lite senare på dagen tog Ollie och husse en promenad. Det är väldigt skönt att veta att Ollie blir väl omhändertagen och aktiverad när jag är på jobbet.

Mot kvällen tog vi en tur till skogen alla tre för att köra lite uppletande. Jag fick något slags infall och tyckte att det kunde vara bra att träna lite passivitet för att dämpa förväntansstressen innan vi började. Inte för att det är ett speciellt stort problem, men ofta är busen lite smågnällig och flämtig av förväntan när han vet att det är roligheter på gång, till exempel om man stannar efter att ha åkt bil på en skumpig grusväg, för sådana vägar brukar ju allt som oftast leda till just roligheter.

Därför tänkte jag att just idag vore det roligt att se hur länge man behöver vänta ut honom för att han verkligen ska vara avslappnad innan han får hoppa ur bilen. Det visade sig vara ganska länge. Helt avslappnad var han dessutom inte heller, men han låg ner och var tyst utan att flämta. Egentligen hade vi kunnat vänta ännu längre för bättre resultat, men det var så kallt ute, och så fort jag stoppade händerna i fickorna trodde busen att han skulle få godis och flög upp som ett skott (hundgodis är en ständig följeslagare i alla mina jackfickor, det vet han).

Efter mycket om och men; och då menar jag vänta ut med bagageluckan öppen och buren stängd, vänta ut med buren öppen och vänta ut med hunden utanför buren, fick busen äntligen leta efter föremålen jag hade lagt ut när vi kom dit. Jag hade plockat ihop en strumpa, en tom toarulle och en fläta av skosnören. Första och andra föremålet hittade han klockrent, men det tredje gick det sämre med. Han stack ut och letade lite snabbt och kom tillbaka tomhänt flera gånger. Det verkar som att passivitetsträningen var krävande för honom, och två föremål var allt han klarade av att hitta innan hjärnan började gå på högvarv och han blev övertrött och började göra hyss och äta gräs istället.

Med facit i handen borde jag kanske ha gett mig när jag insåg att han inte var koncentrerad längre, men jag kände å andra sidan att jag ville sluta bra, och bra innebär ju att han hittar föremålet istället för att leta flera gånger och hoppa in i bilen utan att ha hittat det han letade efter. Därför blev det så att jag hjälpte honom på traven istället, genom att gå närmare föremålet och skicka ut honom därifrån. Tillslut hittade han det i alla fall, och då var det belöning och sedan hemfärd.

Ibland vet man inte riktigt hur man ska hantera saker, men det bästa är att man lär sig av sina erfarenheter. Jag lär hunden saker, och jag lär mig saker av honom.
Vi är ett bra team, Ollie och jag.