En liten hund.

Jag har uppdaterat bloggen lite genom att sätta en personlig bild bredvid texten i adressfältet. Den är ju väldigt liten, men jag tror att man ser att det är en liten hund. Men inte vilken hund som helst såklart, det är ju Ollie. Jag tog en bild på Ollie och gjorde om den så att det blev en svart siluett mot vit bakgrund. Såhär blev bilden.

Det tog ett tag innan den syntes efter att jag hade lagt till bilden, men nu syns den i alla fall på min dator, och jag hoppas att den syns på era också.
Jag har även ändrat färg på rutan högst upp där det står "Följa Dela Rapportera" osv. Den var ganska fult blå förut, men nu är den grå och passar mycket bättre till bloggens färger.

Idag är husse ledig. Jag har varit på lite möten, men nu är jag också ledig, så vi borde hitta på något roligt med busen innan det blir mörkt. Han ligger just nu och protesterar för att vi är så tråkiga när vi sitter i soffan med varsin dator. Vi får väl se vad vi hittar på!

Vilket väder.

Noll grader i luften och solen står som spön i backen! Svårt att motstå en promenad i det här vädret. Jag sadlade på sele och flexi på hunden och gick ut.

Jag och Ollie bestämde oss för att gå en långpromenad runt en sjö. Det var visst fler som hade tänkt den tanken, för det var massor av folk och hundar ute och gick. Busen fick hälsa på en pudel/papillon-blandis som hette Asta. De nosade på varandra, sedan kissade busen i snön och sprätte sitt vackraste med bakbenen för att imponera på tjejen. Efter lite mer nosande på den trevliga Asta gick vi vidare.

Istället för att gå runt valde jag att vända efter halva vägen och gå tillbaka, för den andra sidan låg i skugga. Det var så härligt att gå i solen som värmde, tyckte både jag och Ollie. Vem kan motstå den här synen?

När vi kom hem tog jag en dusch och busen tog tre snabba varv genom huset, sedan slockande han i soffan.

Valptankar.

Idag har vi haft en lugn dag, busen och jag. Husse jobbar helg, och då känns ju helgen som en vardag för oss som sitter hemma och ugglar. Men lördag har det trots allt varit idag ändå, och vi har mest slappat i soffan.
När jag skulle ta en promenad med busen skulle husse precis komma hem och äta, så det blev inte av. Vi kom överens om att vi skulle ta en promenad tillsammans när husse hade slutat, men det blev inte heller av. Vi åkte istället och tog en drive-in på Mc Donald's, men för att busen inte skulle bli helt utan kul fick han springa runt på parkeringen utanför husses jobb en stund. Vi tränade lite ställande under gång och lite inkallning med stopp, och så lekte vi med en tennisboll. Lite klickerträning har vi också gjort idag.

Jag har tyvärr ingen bild att bjuda på idag, men jag kan berätta att jag och husse ska hälsa på vår eventuellt blivande uppfödare om två veckor. Det blir spännande! Det är mycket valptankar nu, ska vi, ska vi inte, hur kommer det bli, vad kommer det kosta... och så vidare. Vi har nog egentligen tänkt på allt, men det slutgilitga beslutet känns ännu långt bort.
Tiken börjar förmodligen att löpa i slutet av mars. Men man vet ju inte ens om det blir några valpar förrän hon faktiskt är dräktig. Och man kan ju inte vara säker på att det blir någon hane i kullen, och om vi i så fall är beredda att ta en tik. Och man vet ju inte om uppfödaren tycker att vi är lämpliga som köpare (fast det verkar lovande hittills). Det är ju så mycket man inte vet än, och vi har långt ifrån bestämt oss.
Att hitta en uppfödare som uppfyller våra krav var inte lätt. Men nu har vi gjort det, och steg ett blir att hälsa på henne och tiken om två veckor. Det är alltid roligt att träffa hundar och hundmänniskor, och vi har en riktigt bra känsla för den här personen. Spännande, som sagt.

Det är tur att jag kan läsa på bloggen busochpip.blogspot.com om den nya valpen som anlände idag. Som matte skriver:

"Det har inte ens gått tolv timmar ännu och jag är redan ett nervvrak."

Man har ju en tendens att förtränga det jobbiga med valpar, och bara komma ihåg den mysiga, knubbiga, mjuka, lilla varelsen som sover i ens knä. Men om man får läsa om sylvassa tänder och kisspölar blir man lite påmind om vad som väntar.

Vi får väl se om det blir någon valp för oss!

En bra dag.

Jag känner att jag har fått mycket gjort idag, och det känns bra. Busen har kanske haft lite tråkigt när jag var på biblioteket och apoteket, städade, tvättade, diskade, lagade mat...
Men vi har hunnit med en trevlig promenad också. Jag brukar ofta gå med honom lite senare på dagen, och nu på vintern är det ju mörkt då. Men idag tog vi en promenad i dagsljus som en trevlig omväxling.

Under vägen blev vi utskällda av en flock greyhounds. Jag räknade inte, men de var nog kanske sex stycken. Det var imponerande att se dem gå tillsammans, men det blev en hel kör av skall när de fick syn på Ollie. Han sa ingenting, men han reste raggen lite.

Jag filmade lite när vi gick. Såhär ser det ut på en vanlig promenad:

Medias kamphund.

Det har nyligen varit två incidenter inte så långt härifrån med hundar som attackerar hundar. Media skriver kamphund i rubriken och spär på fördomarna kring dessa hundar.
Jag postade en av dessa nyheter, samt en nyhet om en fågelhund som bitit ett rådjur så illa att det fick avlivas, på forumet vovve.net igår. Idag kan man se att artikeln om hunden som bet ett rådjur har fått 10 kommentarer, medan artikeln om kamphunden har fått 341 kommentarer, och diskussionen är fortfarande het.
Ordet kamphund berör och upprör, vare sig man är för, emot eller någonstans mittemellan.

För den som vill läsa artiklarna, klicka på rubrikerna:
Kamphunden attackerade Ann-Charlottes hundar
Kamphund gick till attack
Hund bet av frambenen på ett rådjur

Hundar är rovdjur, och rovdjur attackerar, jagar och dödar sitt byte. Det kan vara svårt att tänka sig att den snälla, lilla sällskapshunden kan göra någon skada, men även den härstammar från början från samma rovdjur. Det är förstås logiskt att större, kraftigare hundar med starka käkar och mycket muskler gör större skada än en liten hund, speciellt på ett mindre byte. Men för att förstå varför dessa tråkiga händelser förekommer måste man först och främst förstå att alla hundar är hundar, oavsett ras. Det är väldigt orättvist att se på den attackerande hunden som en mördarhund, medan man ser på offret som en kär familjemedlem. För vem är det egentligen som är offret?

En kamphund är en hund som är avlad och tränad till kamp. Hundkamp är sedan länge förbjudet, men raserna finns kvar. I den seriösa renrasavlen av dessa raser ligger fokus på friska och mentalt stabila hundar som ändå är rastypiska. Det betyder att skärpan och modet finns kvar, men hundarna är stabila och trygga i sig själva och kan leva lugnt i vår hundtäta värld. Man avlar aldrig på osäkra eller aggressiva hundar, och man väljer ägare med omsorg.

En hund av kampras är alltså ingen kamphund, men detta ord har blivit samlingsnamnet för kampraserna. Ordet kamphund är inte negativt i sig, men medias användande av det har gjort att många får dåliga associationer. Kamphund kan jämföras med brukshund, jakthund och sällskapshund, men skillanden är att bruksraser, jaktraser och sällskapsraser fortfarande avlas för sitt syfte, medan kampraserna inte längre avlas för kamp.

En hund av kampras passar inte alla, och vill man ha en hund som kan leka med alla hundar man möter på promenaden bör man nog skaffa en annan ras. Även om raserna inte avlas för kamp längre finns såklart en del av arvet fortfarande kvar, och det är något man måste vara medveten om när man skaffar en sådan hund. Men återigen är alla hundar rovdjur, och det är inte många som höjer på ögonbrynen när en fågelhund skadar ett rådjur, eller för den delen när en sällskapshund tar en råtta. Så vad är egentligen skillanden?

Självklart är det inte okej att en hund skadar ett annat djur, oavsett om det är ett rådjur eller en annan hund. Men poängen ligger i att ägaren till hunden måste veta vad den har i kopplet, och förstå vad hundar är kapabla till. Det är ägarens skyldighet att uppfostra sin hund till en stabil hund som fungerar i samhället, och tillfredsställa de aktiverings- och motionsbehov som hunden kräver för att må bra. Kan man inte det bör man inte ha hund, eller byta till en ras som inte kräver lika mycket av ägaren.

Tyvärr finns det många oseriösa blandrasuppfödare, och även oseriösa renrasuppfödare, som bidrar till just olyckhändelser som dessa. Där bryr man sig inte om att avla på mentalt stabila hundar, och man korsar in andra raser som i kombination kan bli en katastrof, t.ex. kampraser blandat med vaktande raser.
Dessa "köksavlade" hundar drar till sig fel typ av ägare, för att de är billigare och för att de är lättare att köpa. En oseriös uppfödare har inte lika hårda krav på att hund och ägare ska passa ihop, och då blir det ännu mer katastrof. Människor som har sina hundar som statussymboler, som inte har kunskap om hur hundarna bör uppfostras och aktiveras, eller som till och med uppfostrar sina hundar till att bli just aggressiva, hade aldrig fått köpa hund från en seriös uppfödare.

Dessa osäkra, ouppfostrade hundar lever ständigt med sitt dåliga psyke. De mår inte bra, dels för att de hamnat hos fel ägare, och dels för att de inte hade rätt förutsättningar från början p.g.a. oseriös avel.
Självklart är det hemskt när olyckan är framme, och någon annan måste lida för att deras älskade hund blir biten eller till och med dödad, men om man tänker ett steg längre så är faktiskt både den attackerande hunden och den kära familjemedlemen offer i situationen. Det är aldrig en hunds fel att den beter sig illa. Det är alltid ägarens fel, och i viss mån avelns fel.

Om bara den seriösa renrasaveln för kampraser existerat hade inte kamphund haft en negativ innebörd, utan bara varit ett samlingsnamn för hundar som härstammar från kampaveln. Men när media skriker kamphund är det sällan de renrasiga, sunda hundarna som är bovarna. Tyvärr får de lida för det ändå. Kamphundsstämpeln försvinner inte förrän den oseriösa avlen försvinner, och det kommer med stor sannolikhet aldrig hända. Tillgång och efterfrågan styr, och så länge det finns oseriösa hundägare kommer det att finnas oseriösa uppfödare.

Som ägare till en en söt, liten terriermix är jag ganska skonad från omgivningens hundfördomar. Men om vi bestämmer oss för att skaffa en till hund, en staffordshire bullterrier, kommer kanske jag också få känna på hur det är att vara en hatad kamphundsägare.
Det enda man kan göra är att inte ta åt sig av andra människors fördomar, att vara ett gott föredöme i alla situationer, och att visa omvärlden hur underbara hundarna är när de är som de ska vara.
Jag vill att omgivningen ska se positivt på mig som en stolt kamphundsägare.

Nya skålar.

Igår var det hundutställning inte så långt härifrån. Det stod om den i tidningen och vi åkte dit för att se vad det var. Den anordnades av Svenska Hundklubben som jag faktiskt aldrig hört talas om, men det är tydligen en fristående hundklubb som inte är ansluten till SKK (om jag har fattat det rätt?). Entrén var bara 20 kr så det var värt att kolla läget i alla fall. Hur som helst så var den inte så imponerande. Ringarna var placerade på rad efter en vägg så att man bara kunde se från en sida vilket gjorde det lite trångt, men det var inte trångt p.g.a. av att det var mycket folk där utan för att lokalen var liten. När vi hittat en katalog (för att slippa köpa en för 40 kr) insåg vi att det inte skulle visas några raser som var intressanta för oss, och överlag var det helt enkelt tråkigt, så vi åkte därifrån ganska omgående.

Vi bestämde oss för att hälsa på husses föräldrar istället. Det var trevligt som vanligt, och Ollie lekte med Mynta. De fick till och med hoppa upp på matbordet och spana ut genom köksfönstret.

Efter mycket om och men har vi bestämt oss för ett nytt foder som vi ska testa, så idag bar det iväg till närmsta återförsäljare 7 mil bort. Egentligen finns det en här i stan på ett hundtrim, men man var tvungen att ringa innan för att de skulle ta hem, så vi bestämde oss för att köpa en säck nu och beställa från hundtrimmet sedan om vi vill fortstätta med fodret.

Jag trodde att jag hade hittat ett bra foder förut men Ollie vägrade äta det, så jag var tvungen att panikköpa ett annat som liknade veterinärfodret han har ätit sedan han blev dålig innan jul. Det var bara tänkt som ett provisoriskt foder, men jag tänkte att han lika gärna kunde äta ur säcken när jag hade köpt den (en liten säck på 2 kg). Tyvärr gick han ganska omgående upp i vikt av fodret, trots att jag valde mellan två och tog det minst feta. Han har ju en tendens att lägga på sig efter kastreringen.

Därför bestämde jag mig för att byta till ett "smalare" foder, och hittade Acana. Så idag har vi inhandlat en säck av deras vanliga adultfoder. Det finns en lightvariant också, men han är inte överviktig, bara aningen rund, så jag tog den vanliga eftersom den ändå är mycket nyttigare än det han äter nu. Innehållet i Acana är dessutom bättre än alla foder han hittills testat, så jag hoppas att vi kan fortsätta med det. Som med alla foder finns det både ja- och nejsägare, många tycker att det är bra och en del tycker att det är dåligt. Men jag tänker gå på magkänslan, och den säger ja. Dessutom har det fått bra recensioner både på svenska och utländska sidor.

Vi har fortfarande kvar färskfoder i frysen, och tanken är att vi ska blanda torr- och färskfoder sedan, men vi väntar tills han har gått över helt på det nya torrfodret så att vi slipper blanda tre olika sorter.
Om allt går vägen nu med det nya fodret har vi fortfarande ett problem kvar. Ollie måste göra ett urinprov när han har ätit den nya maten ett tag för att se att han inte får problem med struvitkkristaller igen. Jag hoppas verkligen att han inte behöver gå över på urinstensfoder igen, men det får framtiden utvisa.

När vi köpte den nya maten hittade vi också nya matskålar åt busen. Jag gillar hans rostfria skålar, men han gillar inte att de inte står stilla när han äter (trots gummikant). Därför köpte vi en matbar med keramikskålar. Riktigt snygg!
Ollie har ätit sin första portion av den nya maten (bara lite blandat med det gamla) i sina nya skålar, och han tyckte att det var gott.

Husse jobbar sent idag så jag och busen har varit ute på långpromenad och nu myser vi i soffan resten av kvällen!

Ollie björnar.

Nu har det blivit riktigt kallt. Vi hade 11 minusgrader på promenaden nyss. Egentligen är det ju inte alls speciellt kallt för att vara vinter, men den här vintern har varit så varm att 11 grader känns riktigt kallt.
Ollie måste ha täcke när det är kallt, och när han kommer in och täcket åker av går han som en isbjörn och gnider sig på mattorna (för de som inte förstår hur jag menar, klicka här för att se en film på en isbjörn). Så gör han även när han är blöt. Husse kallar det "björna". Här kommer en liten film när Ollie björnar.

Det är svårt att få det på film, för han slutar när han märker att man står och tittar.

Nu har han slocknat i soffan. Som vanligt vill han ligga nära och trängas så att jag får sitta lite snett. Men det är mysigt, så det gör inget.
Hundar kan somna lite hur som helst. På den här bilden ligger han med halva kroppen på soffans armstöd och huvudet har glidit ner i mitt knä. Det kan inte vara speciellt bekvämt.

Och här har han gömt huvudet under filten.

Nu ska vi mysa vidare och invänta husse.