Snart dags.

I morgon åker vi till mina föräldrar och droppar av Ollie innan vi fortsätter mot Nikons uppfödare för att sova där en natt. På lördagen är det så dags för Nikons MH. Spännande, och nervöst. Mest nervöst tror jag.

Nikon har på sista tiden kommit in i någon slags period där han börjat reagera lite på saker, typ cyklar som kommer bakifrån och ibland på barn. Gissar att det är någon slags fas av könsmognaden. Han har till exempel fått för sig att han ska skälla på små barn som går förbi när vi har dörren öppen. Ute på promenad verkar han inte alls reagera på barn. Det känns väl kanske inte som världens bästa förutsättningar att göra MH när han är inne i en "spök-fas", men det får väl gå som det går antar jag.

Vi träffade två flickor för några dagar sedan som fick göra lite cirkustrick med Ollie. Han är bästa vän med alla som har en godisbit i handen, och det är tacksamt att imponera på barn eftersom han står på bakbenen när han vill ha något. När vi skulle gå vidare sa en av flickorna att hon visste var vi bodde, för hon hade sett "den där svarta hunden när det skällde". Jag hoppas verkligen att Nikon slutar att skälla på barn utanför dörren snart. Vi kanske borde sätta oss utanför någon skola eller så och titta på barn. Fast å andra sidan är de ju bara "läskiga" när han är inomhus. Suck.

Sänder en tanke till min älskade katt Lackie som fick vandra vidare i tisdags efter 17 år med oss. Det är mer än hälften av mitt liv. Jag fick honom när jag var 9 år. Han bodde visserligen kvar hos mina föräldrar, tillsammans med sin syster som flyttade in några dagar senare, och som fortfarande är i livet. Men det var ändå min katt från början, som jag följde från att han föddes hemma hos en klasskamrat, och tjatade på mina föräldrar om att han skulle få flytta hem till oss. Han fick ett långt och bra liv.

Himlen har fått tillbaka en ängel.