Kvällsträning.

De senaste dagarna har Ollie börjat visa lite tecken på understimulering, men det är fantastiskt att han har hållit sig lugn och klarat sig fint utan vare sig promenader eller annan träning i tre veckor. Han är så duktig min buse, både på att träna och på att ta det lugnt när det krävs. Nu får han gå promenader igen, men huvudet behöver ju också utmanas ibland! Han har varit lite skällig och gnällig och visat att han har tråkigt, så i kväll passade jag på att träna lite på fasthållande.

Tanken är att jag ska föra över det till att han ska kunna hålla i apportbocken sedan, men innan har han bara velat hålla i den när han springer och släppt den direkt när han står stilla. Jag har försökt träna det här förut med leksaker, men en leksak är ju just en leksak och det blir mer lek av det, så jag testade med ett annat neutralt föremål som är mindre och lättare än apporten - ett plastlock.
Jag gjorde samma övning för några dagar sedan och började redan då se små framsteg, men i kväll var det stora framsteg! Från att bara ta upp och släppa direkt gick han nu till att hålla längre stunder och till och med söka ögonkontakt med föremålet i munnen utan att släppa. Husse filmade.

Klicka här för att se pass 1.
Klicka här för att se pass 2.

Det här är alltså ett väldigt stort framsteg och jag är en väldigt stolt matte!

Nikon ville också träna lite, och det fick han såklart. Det jag fokuserar på nu är att jag ska kunna ha armarna hängande efter sidorna i fria följet. När vi började träna ville jag att han skulle följa min hand, och när det fungerade ville jag ta bort handen för att han inte skulle lära sig att bara följa den och hade då händerna på ryggen eller magen. Nu vill jag få tillbaka händerna vid sidan utan att han ska följa handen, men det var inte helt lätt. Även om jag inte har något godis i handen följer han den ändå väldigt mycket, och han har gått tillbaka lite till att hoppa i ingångarna och titta på handen istället för på mig.
Tankarna idag blev att alltid belöna från andra handen, och att vänta ut honom när han fokuserar på handen och belöna när han tar ögonkontakt. Hopp-ingångarna försvinner förhoppningsvis när han inser att det inte kommer något roligt från handen. Husse filmade Nikons träning också.

Klicka här för att se pass 1.
Klicka här för att se pass 2.

Det var roligt att träna. Jag känner att jag har saknat det men samtidigt också kommer tillbaka med lite ny energi nu. Det har ju inte blivit så mycket träning för Nikon heller nu när det har varit så mycket att tänka på med Ollie, ingen lydnadsträning i alla fall. Jag hoppas att vi kan börja träna utomhus snart! Men tyvärr får ju Ollie bara träna lugna saker, så risken finns ju att vi kanske inte kommer kunna träna någon agility i sommar.

Promenader.

Våren är på gång, men igår kväll och idag har det faktiskt snöat lite igen. Som tur är lägger det sig inte utan smälter bort ganska omgående. Typiskt aprilväder med andra ord.

Igår gick vi en lång promenad längs en grusväg i skogen. Ollie får ju inte vara lös, men han fick tillåtelse att gå i flexikoppel i alla fall för att få lite mer frihet. Det är egentligen ingen större skillnad att honom lös eller i koppel, han är ganska lugn ändå och håller sig bredvid när man promenerar, så det spelar liksom ingen roll. Men ibland, speciellt om man stannar till på något ställe eller befinner sig utanför vägen, kan han rusa runt ordentligt. Så för att utesluta risken för sådana frispel får han gå i koppel ändå.
Nikon gick med långlina och tyckte att det var jättehärligt att gå där gräset hade kommit fram vid vägkanten. Där fick han ordentligt fäste och kunde riva runt och sträcka på benen. Han var för övrigt väldigt duktig med inkallningen, men vi litar ändå inte på honom till 100 %, så linan är en bra lösning.

Idag har jag gått en runda ensam med hundarna. Vid det här laget har jag i alla fall blivit specialist på att hantera två koppel utan vidare trassel! Fast när vovvarna ska hälsa på någon ute kan det förstås bli lite trassligt. Jag gick förbi två äldre damer och den ena sa "Oj, vilken liten fin hund du har". Hon sträckte fram handen och jag släppte fram Ollie, men Nikon ville förstås också hälsa, och med en vild unghund kan det lätt bli lite koppeltrassel när han försöker komma fram.
Om någon vill hälsa brukar jag bara släppa fram den hunden de verkar intresserad av, det är lugnare än att släppa fram båda, och det är ju inte ens säkert att de vill hälsa på den andra hunden. Damerna tyckte i alla fall att Nikon också var fin, men eftersom han inte kan hälsa speciellt civiliserat på gamla damer höll jag honom i selen när de hälsade, och han passade på att bita lite i den ena damens jackärm.
Ollie är inte så noga med att hälsa på människor han inte känner, han går fram och nosar och viftar på svansen, kanske låter sig bli klappad lite och sedan är det bra. Väldigt smidigt med andra ord, om man jämför med Nikon. Damerna tyckte att det var väldigt lustigt att den lilla hunden var vuxen och den stora inte ens ett år.

På hemvägen mötte jag två cyklister, en mamma och en liten flicka. När de kommer emot mig hör jag flickan säga "Åh, titta mamma, där är en sådan hund som jag vill ha! Ser du?". "Ja, jag vill också ha en sådan hund" svarar mamman. "Ja, den där lilla!" säger flickan. "Nej" säger mamman "jag vill ha den stora!".
Det är roligt när folk gillar mina hundar och tycker att de är fina. Och det är framförallt roligt att vi hittills har varit förskonade från fördomar om Nikons ras!

Ollies ärkefiende.

Okej, nu får jag ge mig, tre poster på samma dag! Men jag kände mig bara tvungen att delge något som hände på rastningsrundan nyss, med tanke på hundägaransvaret. Jag känner att jag är en bra representant för ansvarsfulla hundägare. Jag tar hand om mina hundar, jag tar ansvar och jag har koll på dem, jag gör så gott jag kan för att andra inte ska störas och jag sköter mitt.

När jag var ute nyss hände just en sådan händelse som jag tycker är att visa respekt och ansvar. När vi skulle gå över bron ser jag att en tjej är på väg över med sina hundar. Hon går ensam med två hundar och jag går ensam med två hundar. Bron består endast av bilväg och en ganska smal trottoar. Istället för att bara knata på stannade jag och väntade. Hennes hundar såg inte ut att bry sig och mina hundar brydde sig inte, men av respekt lät jag henne gå över först därför att det helt enkelt är onödigt att mötas på en trottoar med fyra hundar där det inte finns något utrymme att gå undan, man vet aldrig vad som händer när man kommer inpå varandra. Hon gick dessutom över till andra sidan av vägen när hon hunnit över bron för att hon såg att jag stod och väntade. So far so good, precis så ska det vara. Jag menar inte att man ska undvika alla och ta stora omvägar, utan bara ge lite utrymme och inte utmana ödet.

Nöjd med mig själv fortsatte jag över bron och märker sedan att en människa med hund kommer bakom mig. Det är inte vilken hund som helst, utan det råkar vara Ollies ärkefiende, i alla från hans sida... Det finns en stor varghund här som Ollie inte tål. Varghunden är hur snäll och lugn som helst, den säger inte ett knyst och lunkar snällt bredvid husses sida. Jag vet inte vad det är med den här hunden som får Ollie att gå igång, kanske storleken.
Jag ser att Ollie får syn på hunden och kallar på hans uppmärksamhet. Han lyssnar och följer med mig, men när vi kommit över bron kommer varghunden för nära (enligt Ollie) och han börjar skälla. Helt plötsligt är han inte alls min duktiga hund längre, utan blir genast sinnebilden av en liten ettrig och skällande dvärghund, en sådan där som jag och många med mig avskyr (inte just hundarna då, men beteendet). Det enda som fattades var väl möjligen att jag inte hade ett flexikoppel som jag släppte ut i sin fulla längd när de gick förbi...

Varghundsägaren smiter förbi mig på gräset, väldigt smidigt och ansvarsfullt gjort, och jag står och känner mig som en väldigt oansvarig hundägare. Jag tycker nämligen att det hör till ansvaret att lära sin hund att det inte är okej att bete sig hur som helst emot andra hundar. Ollie är till 99 % jätteduktig, men just varghunden klarar han inte av, och jag lyckas bara bryta honom korta stunder och får inte tillbaka fokus innan han går igång igen. När vi står där och väntar på att de ska hinna vidare blir Ollie lugnare ju längre bort de kommer. Ett par med två gläfsande och dragande cavalier king charles spaniels går förbi oss, men de bryr sig Ollie inte alls om, då står han bara tyst och spanar efter varghunden. En bra sak var väl att Nikon var lugn, han verkar inte ta efter Ollie i varghundshatet, än så länge i alla fall.

Hursomhelst tycker jag fortfarande att jag är en ansvarig hundägare. Jag försöker komma till rätta med mina problem, även om jag inte alltid lyckas. Jag ville väl mest säga med det här att det såklart inte går att räkna med att alla ska bli supermänniskor som aldrig gör några fel, men det gäller i alla lägen att göra så gott man kan och att aldrig sluta att försöka visa den repsekt och det ansvar man kan!

Skäll inte på hunden.

Svenska Kennelklubbens inställning till de hundproblem som finns i vår vardag, så som lösspringande hundar som stör, hundbajs på gatorna, hundattacker och annat, är att de inte är hundproblem utan ägarproblem. Jag kan bara hålla med. Om folk hade lite vett och en helt lagom portion sunt förnuft och respekt gentemot andra skulle dessa problem knappt finnas. Om folk inte släppte hundar utan inkallning, om folk plockade upp efter sina hundar, och om folk var medvetna om vad de har i andra änden av kopplet och agerar därefter skulle inte andra människor och hundar behöva utsättas för de problem som skapas när man är respektlös, naiv eller kanske okunnig.

SKK inleder därför nu i april en kampanj som heter "Skäll inte på hunden". Den 13 april kommer det att anordnas events på olika platser i Sverige under namnet "Hundägardagen" med olika aktiviteter och information med målet att försöka utbilda Sveriges hundägare i hundvett. Klicka här för att läsa mer om Hundägardagen.

Förutom det ger SKK ut broschyrer med tips till hundägare, de kommer bland annat att skickas ut till alla nya valpköpare som köper en renrasig hund och till alla som blir medlem i SKK under året. Klicka här för att läsa mer om hela kampanjen samt möjlighet att ladda ner dess broschyrer. Den som vill kan ladda ner kampanjens annonser och använda fritt.

Det här är ett bra initiativ och en fin tanke. Hundägaransvaret behöver verkligen uppmärksammas, och jag hoppas att det kan få några att tänka till. Tyvärr kommer man väl aldrig att komma åt de som inte bryr sig, för de bryr sig ju inte.

Jag tycker att det är väldigt bra gjort av SKK att försöka komma åt problemet där det där uppstår, hos ägarna, istället för att t.ex. införa vissa rasförbud som en del andra länder har gjort, vilket inte heller har visat sig vara effektivt eftersom de som är grunden till problemet då skaffar sig andra raser och beter sig på precis samma sätt (och dessutom blir ju den svarta marknaden större om det finns ett förbud).
Det är ju inte bara rasförbud det handlar om heller, om vi hundägare inte börjar sköta oss misstänker jag att det kommer att komma hundförbud på fler platser snart, kanske inom kollektivtrafiken?

Men låt oss hoppas att vi tillsammans kan få ett bättre klimat i hundvärlden genom att ta ansvar. Man kan inte bara tänka på sig själv, och dessutom lever många människor i vårt land som inte har hund av eget val och ska därför inte behöva utsättas för vårt val. Det är ingen rättighet att ha hund, det är ett ansvar. Den bästa reklamen vi hundägare kan göra för oss själva och våra hundar är att ta vårt ansvar!

Goda nyheter.

Klockan var 04:50 i morse när väckarklockan ringde. Klockan 05:00 steg vi upp och 45 minuter senare hade vi rastat och matat två trötta hundar och packat in oss i bilen för att åka på Ollies återbesök. Det tar två timmar att ta sig till Västerås och vi hade tid klockan 08:00. Egentligen hade vi kanske inte behövt ta just den tiden med tanke på hur lång resväg vi har, men eftersom husse jobbar eftermiddag-kväll idag var vi tvungna att ta en morgontid för att jag skulle slippa åka ensam. Vi visste ju inte hur lång tid det skulle ta heller eftersom förra besöket tog fem timmar, så vi ville ha god marginal.

Själva besöket gick snabbt. Stefan klämde igenom Ollie och kunde konstatera att han är smärtfri nu. Jippi! Tyvärr vet man ju inte om det beror på att smärtan faktiskt har gått över eller om han inte har ont för att han går på smärtstillande. Nu ska han i alla fall sluta med tabletterna och så får vi se hur det går.
Han fick också börja gå promenader igen, vilket känns jätteskönt. Det är visserligen bara koppelpromenader, inget lösspring eller lek och fortfarande lugn och ro inomhus, men promenader är en bra början! Det känns skönt att han slipper ligga inne nu när det är så fint väder.
Vibrationsplattan ska han fortsätta med, men det räckte med 1-2 gånger i veckan nu.

Ollies beteendeproblem finns till viss del fortfarande kvar, även om de kanske har blivit något mildare, men eftersom han har gått med smärtan så länge att han tillslut agerade i "förebyggande syfte" har han förmodligen utvecklat ett invant beteende som fortfarande sitter kvar psykiskt även om smärtan inte finns kvar. Därför blev vi nu rekommenderade att träffa en hundtränare, eller "hundpsykolog" eller vad man nu vill kalla det, som ska utvärdera hans beteende och ge oss tips om hur vi ska hantera det.
Tyvärr finns den människan också i Västerås, men vad gör man inte? Han skulle tydligen vara jätteduktig. Jag vet inte vilka metoder han jobbar med, det en tycker är bra kan ju vara helt fel för en annan, men vi ger det en chans och om det skulle visa sig att det inte alls stämmer överens med våran syn får vi väl helt enkelt tacka för oss och gå.

Nu är planen att vi ska jobba på Ollies beteende och se om det blir bättre, och sedan ha återbesök på ReDog igen om ungefär två månader för att se om smärtan har kommit tillbaka utan tabletter eller inte.
För att fira att Ollie är smärtfri och att han får gå på vanliga promenader igen tog vi en lång promenad i vårsolen när vi kom hem, alla fyra. Snön smälter verkligen fort nu, och vi tog en paus på en bänk för att njuta av solen lite extra!

Nu är det ju så att Ollie som sagt inte får springa lös och busa runt, och inte hoppa upp på saker som han alltid gör utan att man ber honom. Inte så svårt att hindra, han är ju kopplad, tänkte jag. Men riktigt så enkelt var det inte, för Ollie hade tre veckors spring i benen och ville glädje-skutta upp på varenda sten vi såg. När jag inte var beredd flög han upp på en bänk som vi gick förbi, och sedan snabbt vidare upp på soptunnan som stod bredvid. Hundtassar på locket som bevis...

Det var väl inte hela världen, han hade ju väldigt roligt i alla fall, men nästa gång får jag nog vara lite mer uppmärksam. Det är bara att skylla mig själv som har lärt hunden att om hoppar man upp på saker och visar sina utomordentliga balanskunskaper så får man godis...

Försäkringstrubbel.

Ollie kämpar på med sin vibrationsträning. I morgon är det återbesök på ReDog och vi håller tummarna för att det har skett någon slags förändring till det bättre.

Ibland undrar man verkligen vad man har en försäkring till. Visst, Ollies försäkring har hjälpt mig mååånga gånger och varit väldigt bra att ha, men när det gäller vissa tilläggsförsäkringar känns det som att de bara hittar på en massa villkor för att slippa betala ersättning.

Tilläggsförsäkringen "Rehabilitering" har jag behövt använda två gånger. Första gången gick det inte eftersom det tydligen inte fanns någon diagnosticerad skada, då fick han gå på vatten-treadmill under benämningen friskvård som betalades ur egen ficka. Jag kan ju känna lite som så att blir man ordinerad att göra något sådant med hunden som man inte valt själv bara för friskvårdssyfte borde det räknas som rehabilitering, men tydligen inte då.
Andra gången är nu, då han i alla fall har fått en diagnosticerad smärta som borde gå under något av det som försäkringen ersätter för (ledsjukdom, ledskada, fraktur, diskbråck, muskel- och senskada), kommer jag tydligen inte heller att få ut något på försäkringen eftersom det visar sig att de bara ersätter rehabilitering med simning, massage, stretchning och treadmill, och alltså INTE vibrationsplatta. Suck!

Rehabilitering som rehabilitering, eller? Nej, tydligen inte. Man kan ju fråga sig varför de inte ersätter vibrationsplattan, den kanske är för ny inom djurvärlden, jag vet inte? Eller så anser de kanske att vissa saker bara är hokus pokus och inte värt att få ersättning för, de ersätter ju t.ex. inte heller för akupunktur som jag tror att vissa blir hjälpta av. Jag litar på fysioterapeuten och hans bedömning av att vibrationsplattan är det bästa för Ollie, men det känns väldigt tråkigt att försäkringsbolaget inte kan ta en remiss till rehabilitering och ersätta den upp till angivet belopp utan att behöva gå som katten kring het gröt med en massa små regler och bestämmelser som gör att jag inte kan utnyttja min försäkring.

Nej, det blir väl att betala ur egen ficka den här gången också. Det värsta är ju att vi inte vet hur länge Ollie kommer att behöva hålla på med det här. För 1250 kr får vi gå 10 gånger, och om det nu hade gått som det var tänkt, att han skulle vara där tre gånger i veckan, räcker dessa 1250 kr inte ens till en hel månads rehabilitering.
Jag antar att han kommer att få fortsätta med det här ett tag för att det ska ge någon effekt, och med ca 1500 kr i månaden för rehabilitering hade det varit skönt att få ta del av de där 6000 kronorna om året som min tilläggsförsäkring innehåller (även om de bara ersätter för tre sammanhängande månader av behandling, som en liten extra dum regel, men jag hade kanske fått i alla fall runt 4000 kr av dem). Vad är det jag betalar för egentligen?

När vi försäkrade Nikon tog vi alla tilläggsförsäkringar, bara för att få högsta möjliga chans att slippa betala stora summor för något som kanske hade kunnat ersättas för en mindre månadskostnad. Men det är väl så med försäkringar, man tror att man är säker när man har tecknat en försäkring, men det finns alltid något litet kryphål. Jag får väl i alla fall vara tacksam över att själva veterinärvårdsförsäkringen för Ollie har använts flitigt utan några problem och sparat mig många kronor, och även tilläggsförsäkringen för kostnad av mediciner. Men med det sagt tycker jag ändå att de bör se över sin rehabiliteringsförsäkring, om någon ska kunna ha nytta av den.

Vårig april.

Nu är det verkligen vårigt ute, solen värmer och snön smälter. Husse och jag tog en lång promenad med Nikon idag. Stackars Ollie fick stanna hemma. Vi har återbesök för Ollie på fredag, och jag håller tummarna för att han kan få börja röra på sig lite mer.
Nikon tyckte i alla fall att det var jätteroligt att vara ute! Vi stannade till i hundrastgården och lekte lite, han har verkligen blivit duktig på loss och på att komma tillbaka med kastad leksak, jättekul! Här kommer en liten film från rastgården. Det märks att han har ärvt mamma Razzlas tokhöga hopp-studs.

Ollie har fått nöja sig med små rastningsrundor och att ligga i solen och mysa. Om han kan hålla sig i skinnet får han vistas utanför hagen. Det märks verkligen att han är leksugen, men när hundarna är trötta går det bra.