Snöträning.

I mitt förra inlägg skrev jag ju om hur glad jag var att det var promenadväder igen, men tji fick jag kan man säga, för nästa dag var det precis lika halt och trist igen. Visst har jag varit ute och promenerat ändå, för det måste man ju göra om man har hund, i alla fall om man vill ha en hund utan extra överskottsenergi. Men idag bestämde jag mig - jag promenadstrejkar. Just den här söndagen tänker jag inte gå ut på någon isgata och riskera att slå mig gul och blå.

Således fick vi hitta på något annat. Jag föreslog att vi skulle göra något roligt inomhus med Ollie, men husse ville ut i naturen. Så det blev en tur till skogen, och lika bra var väl det, för jag hade inte riktigt någon plan om vad vi skulle göra inomhus, jag ville bara inte se en endaste isbit till.

I skogen var det faktiskt riktig snö, som man kunde pulsa i istället för att halka på. Först gick vi upp en bit i skogen och gjorde ingenting. Ollie fick springa lös och nosa, kissa, hitta roliga pinnar, och andra saker en liten hund kan vilja göra. Äta snö är ju en stor favorit, så det passade han på att göra medan vi gick, det blir långa spår efter hans haka i snön när han tar tuggor samtidigt som han går. Jag och husse är väl inte speciellt förtjusta i hans snöätande, men det går liksom inte att stoppa honom. Och så länge han inte äter tills han kräks så får han väl hållas.

När vi varit i skogen en stund gick vi ner till grusvägen där vi parkerar bilen. Där fick Ollie leka med en tennisboll, och husse fick använda den nya bollkastaren (klicka här för att se hur den ser ut). Jag passade på att filma busen när han apporterade bollen.

Efter leken passade det bra med ett träningspass. Den viktiga ingrediensen "gör av med överskottsenergi" var ju redan avklarad, och av erfarenhet vet jag att det är ett måste för att busen ska kunna koncentrera sig med hjärnan.
Träningen gick ohyggligt bra, trots underlaget. Ollie vill inte gärna stå stilla, och än mindre sitta eller ligga stilla i kall snö. Men nu verkade inte snön göra honom så mycket. Jag provade först att träna med godis som belöning, men busen ville hellre leta efter sin tennisboll som mystiskt hade försvunnit (för att husse la den i bilen). Så jag övergick till belöning med kampleksak, och då tog det fart!

Vi tränade på:

• Fritt följ
• Ställande under gång
• Inkallning med läggande
• Träning med extern belöning

Jag tycker att det är väldigt intressant att träna med extern belöning, för då vet man om momenten verkligen sitter, eller om hunden bara följer en för att man har en belöning i handen. Ollie var superfokuserad och gjorde ungefär noll fel, det gick verkligen jättebra. Han hade lite svårt att hålla sig bredvid mig när belöningen låg framför oss, då ville han gärna gå några steg framför. Men han var väldigt duktig ändå, han tog aldrig belöningen utan tillåtelse. Det är väldigt bra träning för honom att kunna kontrollera sig med belöningen som lockar där framme. När belöningen ligger bakom och vi går ifrån den är det inga problem.

Ett mycket bra träningspass, och vi slutade när vi var på topp, för att kunna åka hem med den känslan. Ibland är det lätt att bara fortsätta när det går bra, men det kan slå tillbaka på en när hunden inte kan koncentrera sig längre och börjar göra fel. Men idag var vi vinnare hela tiden.

Äntligen promenadväder.

Nu har det snöat så pass mycket att isen ligger begravd under ett hårt och upptrampat snötäcke, och dessutom är det sandat utanpå det. Så nu kan man äntligen gå ordentliga promenader igen utan att vara rädd för att bryta benen. Vi får hoppas att det håller i sig, men idag var det varmt igen, och risken finns ju att det blir ännu mer smält-snö-is-halka snart...

Här kommer en bild från dagens promenad.

Nu har Ollie börjat äta vanligt hundgodis igen. Och det var ingen som förlorade "tävlingen", det var ett gemensamt beslut. Vi kände att det inte går att behålla träningsmotivationen när han bara får sin vanliga mat som belöning.

De senaste kvällarna när vi sitter i soffan och ser på teve har vi gjort en rolig söklek med Ollie. Jag (eller husse) tar hans boll och lägger den bakom ryggen, sedan gömmer vi den någonstans, till exempel bakom en kudde eller under benen. För att Ollie inte ska se var vi gömmer försöker vi att göra det så smidigt som möjligt och förvillar honom dessutom genom att få det att se ut som att vi gömmer den på en massa olika ställen. När vi är klara får han söka efter bollen, och när han hittar den gör vi om samma sak igen, och igen, och igen.
Han blir ordentligt trött av det här, och tycker att det är jätteroligt. Han låter som en hel dammsugare när han nosar runt i soffan. Bollen är ju hans absoluta favorit, så där finns det motivation att söka kan jag lova!

Hundvaktspresent.

Jag vill tipsa om en rolig sak att ge bort till någon som har passat ens hund. Det är en fin plåtburk med texten "Thank you for looking after my dog!" innehållande engelsk vaniljfudge.

Klicka här för att komma till en internetbutik som säljer produkten. Just den här sidan har extrapris just nu, 39 kr (ordinariepris 129 kr). Jag har aldrig handlat från butiken och kan därför inte rekommendera den, det är upp till var och en att handla på nätet. Burken finns att få tag i på andra internetbutiker också samt i vissa vanliga butiker. Vi har köpt en till mina föräldrar i en godisaffär.

(Bilderna lånade från fluffbabes.se)

Något att skriva om.

Jag har tänkt att jag ska blogga i flera dagar nu, men jag har inte haft något att skriva om. Vi har gjort vardagliga saker bara. Egentligen skulle jag haft lite fina bilder på Ollie och Mynta att blogga om för jag bad husse att ta med kameran när vi var där, men han glömde det så det blev inga bilder. Jag känner att mina suddiga mobilkort på hundarna inte kommer bli bättre än de jag lagt upp i tidigare inlägg. Det är så svårt att få dem på samma bild, och att vara stilla samtidigt. Nu ville jag ha ordentliga kort med lite rörelse i, men det får väl bli en annan gång.

Vi har gått promenader med busen, men det är fortfarande halt och nu har det dessutom kommit ett tunt lager snö så att man ser inte var det är isigt. Inte alls kul att vara ute då.
Husse jobbar dag hela veckan och då får jag i alla fall promenadsällskap på kvällarna. Det är skönt att ha någon att hålla i där det är extra halt.

En kort rastning för några dagar sedan blev ganska händelserik. Först kom några vuxna med ett litet barn fram till mig och Ollie. Jag stod precis och plockade upp bajs och hoppades att barnet inte skulle springa fram och göra Ollie obekväm när jag hade händerna fulla. Det händer nämligen att föräldrar låter sina barn peta hur som helst på okända hundar, vilket både är oansvarigt och respektlöst. Ollie har aldrig betett sig illa mot barn, men man vet ju aldrig hur barnet kommer att agera. En del barn är väldigt påträngade och oförsiktiga mot hundar. Barnet stannade i alla fall framför busen och började hoppa runt och skrika lite, och busen stod så snällt och tittade på barnet. Jag och de andra vuxna skrattade lite åt barnet som försökte kommunicera med hunden. Det är skönt att Ollie är så avslappnad runt barn trots att han inte haft chansen att umgås med barn speciellt mycket. Jag har aldrig haft någon med små barn i min bekantskapskrets när jag haft hund.

När vi gick vidare hörde jag en skällande hund på en gård, och några sekunder senare kom den springade emot oss. Det var en lös chihuahua. Jag satte mig på huk och blockerade hunden ifall den skulle göra något. Den kom fram och cirkulerade runt oss samtidigt som den morrade lite, men den lät inte speciellt aggressiv, den var nog mest lite vaktande och osäker. Busen sa ingenting utan verkade mest förvånad. Jag satt kvar för att ägaren som kom springades från gården skulle ha en chans att fånga in sin hund. Hade jag bara gått skulle nog hunden följt efter oss. Ägaren bad om ursäkt och jag sa att det var okej. Han fick inte tag i sin hund, som efter några varv runt oss travade iväg åt ett annat håll och försvann bakom en husknut med ägaren efter sig. Jag hoppas att han fick tag på den.

Vi stöter väldigt sällan på lösa hundar som inte lyssnar på sina ägare, trots att det är ett ganska vanligt problem i hund-Sverige. Det kan inte bero på var jag bor eftersom busen har bott i fyra olika städer utan att råka ut för det mer än 3-4 gånger. Vi kanske bara har haft tur. Det är i alla fall skönt att han hanterar både lösa hundar och barn utan problem.

Det har blivit lite klovård och några miniaktiviteter, som torrfoder i toarulle och i aktiveringsbollen.
Såhär ser det ut när jag filar klorna på busen.

Förresten har busen fått sin första smakbit av annan mat än veterinärmaten nu, fast det var en olyckshändelse. Jag råkade tappa en pytteliten bit stekt ägg på golvet som slank ner snabbt som attan, och husse tyckte att jag förlorade vad som tydligen har blivit en tävling om vem som kommer att ge Ollie en smakbit först. Men jag tycker inte att det räknas eftersom det inte var meningen. Men Ollie var nog lika glad för det.

Det luktar hund.

Alla vet väl hur hund luktar, eller speciellt blöt hund. Det är en lukt som man antingen gillar eller hatar. Själv är jag faktiskt inte speciellt förtjust i hundlukten, men sanningen är den att långt ifrån alla hundar luktar just hund. Min hund luktar kinaris, eller jasminris som det heter egentligen, sådant som man får på kinarestauranger. När han sover eller är nyvaken är doften som allra starkast, av någon anledning. Om han ligger bredvid en och vilar kommer det ibland små doftpustar av ris. Och när han är nyvaken och sträcker ut sig i sin fulla längd på rygg är det som att ha näsan över en portion ris.
Nu är väl kanske inte ris den allra bästa doften på jorden, men just min hund luktar otroligt gott. Han luktar inte alls hund, knappt ens när han är blöt. Hundar som "luktar hund" är ofta t.ex. gråhundar som bor i hundgård, eller liknande. Jag undrar om det finns fler hundar därute som luktar kinaris?
En lite underlig sak är dock att om Ollie har varit hos hundvakt i några dagar, så har han faktiskt nästan luktat lite hund när man hämtar honom. Kan det vara så att man blir immun mot hundlukten när man lever med hund? Min hund kanske egentligen luktar lite hund, utan att jag märker det. Men för mig luktar han i alla fall gott!

Det är fortfarande halt och tråkigt väder ute. Igår blev det en kort promenad, men det tog i alla fall lite extra tid eftersom jag var tvungen att gå så långsamt för att inte halka. Nu vill jag ha ordentligt promenadväder. Jag vet inte ens om jag ids gå ut på någon promenad idag, med risk för att bryta benen.
Jag skulle behöva börja träna något med Ollie, fortsätta med bolltricket som vi började på förut till exempel. Men jag har ingen motivation. Jag får nog ta mig i kragen helt enkelt och börja bara. Nu går det nog inte att spåra längre, annars hade jag gärna velat fortsätta med det. Eller går och går, klart att det går, men jag vill ha barmark i skogen om vi ska spåra, ingen snö och is.

I morgon blir det nog en tur till husses föräldrar och Mynta. Ollie har inte varit där på ett bra tag, men nu när han är frisk får han umgås med hundar igen.
Däremot äter han fortfarande specialfodret, och han har inte fått en enda smakbit av något annat sedan han började med det. Inget godis, inga ben, ingenting. Eftersom han är helt återställd nu och har ätit fodret i mer än tre veckor är det nog inga problem att börja ge honom andra saker, gradvis såklart, men det har fått ta sin tid helt enkelt. Man är ju lite nervös att han ska bli dålig igen. Och dessutom måste jag nog säga att det har varit skönt att ha en orsak till att inte ge honom godbitar. Under julen kändes det elakt att vi satt och åt all den goda maten, och busen låg bredvid bordet och fick inte ens smaka minsta lilla prinskorvsände. Men nu efter en tid känns det skönt att ha en anledning till att slippa ge honom smakbitar av vår mat. Även om han inte tigger ljudligt vid bordet är det ändå svårt att motstå små bedjande ögon och se hur glad han blir när han får en liten ärta, eller något annat. Det är så mycket enklare att hantera sitt samvete när man är förbjuden att ge honom något.

Eftersom vi har mycket kvar i påsen med torrfoder än tror jag att han ska få äta det tills det tar slut, nu när vi ändå har betalat för det. Och sedan gradvis börja blanda i hans gamla foder när det nya börjar ta slut. Så han får fortsätta med specialfodret ett tag till, även om det inte behövs. Burkmaten är däremot snart slut, vi är på sista burken nu. Han verkar gilla burkmaten jättemycket, så det blir lite trist för honom när han bara får äta torrfodret framöver. Jag hoppas att han inte tröttnar på det och blir krånglig med maten igen.

Dessutom undrar jag om jag vågar fortsätta med färskfodret när han går över på sin vanliga mat. Det finns ju en chans att det var färskfodret som orsakade hans magproblem. Vi fick ju aldrig reda på någon orsak. Foderspecialisten som vi pratade med på djursjukhuset var ingen förespråkare av färskfoder. Hon sa att bakterier lätt kunde uppstå i hanteringen av färskfoder, samt att det var svårt att garantera rätt näringsvärde i varje portion. Jag vet att många hundar fungerar mycket bättre på färskfoder än på torrfoder, och jag tycker personligen att ingredienser i hundfoder bör vara så rena som möjligt, och inte ha en massa underliga tillsatser som de flesta torrfoder har. Men jag vet ändå inte om jag vågar fortsätta med det. Magproblemen kom ju inte direkt efter bytet utan nästan exakt en månad efter, men det kan ju vara så att det fungerade i början men att det sedan blev "för mycket" för magen, eller att han råkade få en "dålig" portion just då. Det är något att tänka på.

Foderspecialisten sa även att Ollie kanske inte behöver äta specialfoder mot urinsten längre. Hon hade under sina år märkt att struvitstenar kunde komma av urinvägsinfektioner, som Ollie har behandlats för när han var yngre. Fast det var inte konstaterat urinvägsinfektion, utan bakterier i urinen. Dessa kunde eventuellt komma utifrån och inte direkt från blåsan, och kanske berodde på en liten förhudskatarr. Ollie har aldrig haft några stora problem med förhudskatarr. Sedan kastreringen har han inte haft några problem alls med det. Jag tror att det kan vara en bra idé att lämna in ett urinprov framöver för att se om det finns några tecken på urinsten nu. Han har dessutom aldrig haft stenar, bara kristaller i urinen.
Hon sa i alla fall att struvitstenar (som behandlas och förebyggs med specialfoder som Ollie vanligtvis äter) kunde försvinna, och att hon kunde hjälpa oss att hitta ett passande foder om det visade sig att hans urinstensproblem var borta. Fast jag tror att hon kommer att försöka sälja på oss något märke som djursjukhuset säljer, och de behöver inte nödvändigtvis vara de bästa bara för att de är "sponsrade" av fodersorterna.

Usch, det är så mycket att tänka på. Vi tar en sak i taget nu. Om Ollie har ätit specialfodret han äter nu ett tag borde man ju kunna utvärdera ifall han har "tagit skada" av att inte äta sitt urinstensfoder. Så ett urinprov framöver är nog steg ett. Sedan får vi se vad det blir för foder i framtiden.
Jag hoppas i alla fall att vi kommer att fortsätta att vara snåla med att ge Ollie godis och smakbitar av mat, även om han inte längre är förbjuden att smaka. Det vore ju faktiskt bara positivt, för vikten bland annat. Och det är skönt för oss att ha en anledning att stå emot när han ser sådär sockersöt ut. Vi får väl se när första smakbiten kommer, jag har i alla fall ingen brådska.
Och Maud, om vi ses i morgon, det blir inga levergodisar eller smakbitar av Myntas mat den här gången, lilla busen får nöja sig med klappar och kel, och trevligt hundsällskap!

Nu ska jag i alla fall ta ut Ollie på en liten rastning. Men jag måste väcka honom först. Han ligger bredvid mig och luktar kinaris, min lilla goding.

Tråkig vinter.

Förra året hade vi -32 grader på julafton. Nej, förresten, det är ju nytt år nu. Förrförra året hade vi -32 grader på julafton. I år... fel igen. Det känns så konstigt att säga förra året om något som hände för ett par veckor sedan. Men i alla fall, den här julen hade vi knappt snö. Det har snöat och regnat om vartannat, ibland har vi haft riktigt vinterväder, och ibland inget alls. Det sämsta med att snön regnar bort är att det blir så halt ute när temperaturen ligger runt noll. Jag vill antingen ha snö som ligger kvar, eller ingen snö alls. Slask och is är jag mer än gärna utan.

Idag har jag och busen gått en promenadslinga som vi inte brukar gå så ofta. Jag vet inte varför faktiskt, för det är en ganska mysig väg att gå, men den ligger liksom åt fel håll känns det som. Men idag gick vi den i alla fall. Den går runt en sjö och är lite mer än en halvmil lång. Större delen av vägen gick bra, men en bit var väldigt isig och man fick gå försiktigt för att inte halka.

Jag hade tänkt lägga in en bild här, men jag har inte tagit någon. På promenaden var det alldeles för mörkt för att fotografera, och nu ligger busen och sover i sängen och jag har myst ner mig i soffan efter en dusch och en bit fläskpannkaka från gårdagens middag. Så jag orkar faktiskt inte ta någon bild nu, fast jag tycker att bara text ser så tråkigt ut. Men så får det bli idag!

Nytt år, nya utmaningar.

År 2012 kom med ett gott slut och önskan om en god fortsättning.
Ollie blev rädd när det började smälla lite kraftigare ute runt 21.00. Jag, husse och hund satt med kuddar och filtar i badrummet, där Ollie själv valt att ligga. I badrummet var han lugnare, flämtade inte men skakade lite. Husse och jag spelade spel och drack pommac. Runt 23.30 tog vi en biltur för att undkomma det ordentliga smällandet på tolvslaget. I bilen såg vi på SVT:s nyårssändning från skansen live via mobilen. När det värsta smällandet var över åkte vi hem och återtog vår plats i badrummet. När klockan närmade sig 02.00 tog vi ut Ollie på en sista rastning, och efter det var han inte alls så rädd längre och ville till och med äta mat med god aptit. Sedan kröp vi till kojs, med en liten hund som ville ligga tätt emellan oss under täcket och med huvudet på kudden. Fast det blev nog för varmt, för han flyttade på sig efter en stund.
Nästa dag var han precis som vanligt igen. Det blev några timmar av oro för honom, men 5 timmar är ganska lite om man tänker på att vissa hundar är rädda i flera dygn runt nyår och har betydligt värre reaktioner.
Det är tråkigt att han är rädd, men som sagt, det kunde vara värre.

Jag har inga speciella mål för 2012, vi tar det som det kommer. Funderingar om en valp finns fortfarande, men inget är bestämt förrän vi är 100 % bestämda, och det är vi inte på långa vägar.
Om jag hade tävlat i någon hundsport med Ollie hade det varit enklare att sätta upp träningsmål, men jag har ingen önskan om att tävla. Jag kommer att fortsätta göra det jag känner jag för med honom, det han tycker är roligt. Men jag är säker på att 2012 kommer att bjuda på nya utmaningar och många roliga aktiviteter. Vi kommer på efter vägen vad vi vill göra, och det kan bli vad som helst!