Den älskade favoritbollen.

Den allra första leksaken jag köpte till min valp var en liten gummiboll. Den kom att bli hans absoluta favoritleksak, och nu närmare fyra år senare leker han fortfarande med den varje dag. Tyvärr gick den sönder förra året, men den var ändå otroligt hållbar med tanke på att busens vassa tänder kan slakta en leksak av sämre kvalitét på två minuter. En dag var den helt enkelt så slut att den gick i bitar och jag var tvungen att slänga den, men jag hade sådan tur att jag fick tag på en ny exakt likadan. Den luktade såklart nytt och busen måste ha förstått att det inte var samma boll, men han tog sig an den lika kärleksfullt som den första, och bollen är fortfarande hans favoritleksak i vått och torrt. Den är en ständig följeslagare. När man kommer hem rusar han fram och hälsar lite snabbt, sedan rusar han iväg för att hämta bollen. När vi ser på TV är bollen med. När vi går och lägger oss följer bollen ibland med upp i sängen, även fast den inte får. Just nu sitter jag i soffan med datorn i knät, busen ligger raklång över mina ben och sover, och vad ligger bredvid honom? Just det, bollen.

Som jag skrev för ett tag sedan så har jag börjat klicka in Ollie på att han ska kunna ta bollen i munnen och lägga den i en skål. Jag har väl inte varit så jätteduktig på att komma ihåg att träna, men idag tog jag tag i det igen. Skålen kan vi nog glömma på ett tag, eftersom hunden släpper bollen så fort belöning är i närheten, och jag just nu lägger all vikt vid att han bara ska kunna hålla kvar den i munnen en stund (något som inte borde vara en omöjlig uppgift med tanke på hur mycket tid han tillbringar per dag med bollen i munnen, men som sagt så släpper han den direkt när det vankas godis). Nu har vi i alla fall kommit så långt att han inte bara rör bollen med munnen, utan även håller den ovanför golvet i ca en sekund. Framsteg!

Dagarna blir mörkare och eftermiddagspromenaderna känns mer som midnattspromenader. På vissa ställen är det faktiskt så mörkt att man skulle behöva en pannlampa, trots att det finns belysning, men vissa gatlyktor lyser alldeles för svagt. Dessutom har belysningen varit släckt i två dagar på en av våra promenadsträckor, det måste vara något fel i det området.

Jag har funderat på om det vore en bra idé att sätta en liten lampa på Ollie, inte för att lysa upp vägen, men för att andra ska se honom. Det spelar ju ingen roll hur mycket reflexer man har så länge det inte finns något ljus som lyser upp dem. Jag möter ibland hundar med blinkade halsband som syns på långt håll även om man inte ser själva hunden, och det är ganska skönt att ha koll på sin omgivning så att mötande hundar inte dyker fram plötsligt ur mörkret. En mötande hund dök nästan på Ollie för att ägaren inte var beredd att hålla in kopplet då hon inte såg att jag hade min lilla hund med mig i mörkret. Så det vore nog bra för mötande att min hund syns i mörkret, och även för många cyklister som inte har cykellyse.
Lampan måste vara tillräckligt liten för att inte tynga ner halsbandet, och sitta tillräckligt bra för att inte slänga omkring och störa. Jag vill inte ha en blinkade lampa, utan en som lyser med ett fast sken, gärna nedåt så att den inte stör Ollies ögon. Jag får hålla ögonen öppna efter passande lampor.

Snart ska vi rusta oss med reflexer och ge oss ut på mörkerpromenad igen.