Röntgen.

Idag har vi firat kanelbullens dag genom att röntga vår lilla kanelbulle. Det var nämligen dags att röntga Nikons höfter och armbågar. Röntga gör man för att uppfödar-Louise ska få reda på om hon har fått fram valpar med fina leder, och förstås även för att vi ska få veta hur vår hund ser ut på insidan.

Eftersom hundarna måste vara sederade när de röntgas, fick vi order om att inte ge Nikon någon frukost. Nikon tyckte inte alls att det var någon bra idé, och kräktes för att han var så tom i magen. Ollie fick äta när Nikon var ute, för att det inte skulle vara så orättvist.

Iväg kom vi i alla fall, och Nikon tyckte att det var helt okej att vänta i väntrummet.

När vi fick komma in på ett rum och mannen med den stora chipläsaren kom, var det möjligtvis lite säkrare att krypa in under matte och husses ben.

Upp på bordet och få spruta var inga problem. Det gick snabbt och smidigt. Sedan fick vi vänta en stund tills Nikon blev trött.

Några rötngenplåtar senare var det dags för Nikon att få en till spruta för att vakna upp. Det tog ett tag innan han var på benen.

När vi kom hem var han fortfarande trött och ynklig, så vi bäddade ner honom med sköna filtar.

Det tog ett tag innan han piggnade till, men trots det envisades han (precis som Ollie gör när han fått lugnande) att stå upp ibland. De vill väl så gärna ha kontroll över kroppen kanske, och kämpar emot den konstiga känslan.

Det är hemskt att se dem så, men man får försöka övertyga dem om att det är mysigare att ligga ner. Eller sitta, i alla fall.

Han är fortfarande lite gnällig och orolig, men han är nog sig själv igen i morgon. Såhär blev bilderna, men jag har ingen aning om ifall det ser bra ut eller inte. Det får vi veta om en vecka kanske, när proffs har läst av plåtarna.

Nu får vi bara vänta på resultatet, och jag är ganska nervös. Jag var nervös inför MH:t också, men inte på samma sätt. Då var jag mest nervös för att Nikon skulle vara olydig, vilket han också var, men jag var inte så nervös för själva resultatet. Nikon har varit så oförsiktig i sitt liv, slängt sig ut för stup och liknande, så han kan ju ha skadat sina leder. Dessutom började han passa (gå passgång) när benen sköt i höjden och inte fick plats att mötas under kroppen, och när han lärde sig att gå så var det väldigt svårt att "lära om" honom. Vi kämpar fortfarande med det, men han travar mycket mer nu.

Att passa är inte naturligt för kroppen, och kanske kan det leda till att lederna slits på ett onormalt sätt. Jag är lite rädd för det i alla fall. Dessutom bygger de inte muskler på rätt sätt när de passar, och dåliga muskler kan också göra leden slapp eftersom den inte hålls upp ordentligt av musklerna. Jag vet inte alls hur mycket det påverkar, men det är sådant jag har läst om. Jag vill inte ens uttala mig om bilderna, för jag vet inte hur det ska se ut, men om det vore helt knasigt kanske man skulle se det?

Han har i alla fall goda chanser att få bra leder genetiskt sett. Det var vi noga med när vi valde valpkull. Men det är ju både arv och miljö som spelar in. Det är helt enkelt bara att hoppas på det bästa, men vara beredd på det värsta.

Promenad med leksak.

Såhär kan det se ut när staffen tycker att han ska bära på en leksak under promenaden.

Kvällspromenad med spår.

Idag tog vi en promenad på elljusspåret igen. Det är så mysigt att gå där när det är mörkt, och det är stor chans att stöta på vilda djur. Förra gången såg vi tre rådjur och en hare. Det är väldigt bra träning för hundarna. Idag såg jag bara en hare, och den var inte ens i skogen. Skogen var nämligen full av orienterare och joggare, så de vilda djuren höll sig nog borta.

Innan vi gick la vi varsitt spår åt grabbarna som de fick gå när vi kom tillbaka till bilen. Nikon spårade fantastiskt bra! För första gången kändes det som att han verkligen följde spåret, och det syntes också att han gick med nosen i backen där jag hade gått. Han blev lite störd av en människa som cyklade förbi, men han hittade spåret igen och spårade fint fram till slutet, trots att det var precis där som haren hade sprungit när jag la spåret!

För Ollie har det ju varit lite si och så med spårandet. Han tappade ju allt en vacker dag, och gick från att spåra klockrent till att inte spåra alls. Sedan dess har jag klurat och försökt komma på anledningar, försökt med än det ena och än det andra, utan att få några resultat. Jag funderade på att ge upp spårandet helt och hållet ett tag, men jag har ändå försökt lite då och då, och tagit det mest som det kommer. Misslyckas han så är det så, och man får göra det bästa av situationen.

Idag la husse spåret, och jag bestämde mig för att gå det helt på vinst och förlust, och bara låta honom leda mig oavsett var vi hamnade. Det var tydligen melodin, för plötsligt spårade han igen. Jag visste ungefär var spåret gick, men inte exakt, och det var väldigt intressant och framförallt skönt att inte veta var vi skulle. Eftersom jag inte visste precis var starten var fick jag helt enkelt bara gå ungefär i rätt riktning, och han hittade spåret ganska snabbt.

Förutom på ett ställde där han hittade något smaskigt att äta under en bänk, och ett ställe där han villade bort sig lite men hittade tillbaka, spårade han jättefint. Jag vet som sagt inte hur bra han följde spåret, men det syntes verkligen att han spårade med koncentration, och det är något jag inte har sett på länge. Dessutom kan ju spåret ha flyttat sig, t.ex. med vinden. Det var så skönt att släppa all kontroll och bara lita på hunden, och det kanske var just det som behövdes.

Slutade jag att lita på honom och ställde för stora krav förut? Jag vet inte. Jag tror inte att det enbart berodde på det, men det har kanske varit en orsak till att vi aldrig har hittat tillbaka. Det är inte säkert att det kommer att gå bra nästa gång bara för att det gjorde det nu, men jag känner ändå att det här var väldigt viktigt för mig, att se att Ollie fortfarande kan spåra. Hädanefter kommer jag att släppa på kraven och kontrollen, och inte gå spår som jag lagt själv, och bara lita på Ollie och se hur det går.

Det kan nog vara en nyttig läxa för spårandet med Nikon också, men där vill jag inte släppa kontrollen helt än. De var i alla fall jätteduktiga båda två idag, och det är härligt att vara riktigt nöjd efter spårningen.

Bergsvandring.

Igår vandrade vi över Sveriges före detta sydligaste fjäll. Det är alltså inget fjäll längre, och räknas väl antagligen som berg nu för tiden. Utsikt fanns det i alla fall gott om, och på sina ställen var det ganska brant.

Vi gick tillsammans med mina föräldrar, och hade två bilar med oss. Det gjorde att vi kunde gå upp på ena sidan av berget, och ner på den andra. För två år sedan gjorde vi en liknande vandring, men råkade då glömma bilnyckeln till den andra bilen i den första bilen, vilket gjorde att husse fick lifta dit på ett bilflak bland nyflådda renfällar. En väldigt rolig och osannolik historia! Den här gången hade vi lärt oss av vårt misstag, och såg till att alla bilnycklar låg säkert med på färden.

Vädret var frisk och lite kallt, men det regnade inte. Först gick vi upp på toppen där vi fikade, och sedan fortsatte vi ner till en stuga där vi kokade ravioli och grillade korv. Det blev en mysig tur, och här kommer bilder från dagen.

Pojkarna sitter fint.

Vi håller på att lära Nikon att sitta fint. I början tippade han mest över, men nu går det ganska bra!

Igår gick vi en promenad på elljusspåret. Det var tur att vi gick just på elljusspåret, för det hann bli riktigt mörkt innan vi kom tillbaka till bilen. Efter det fick grabbarna gå varsitt spår. Nikon visar bra tendenser och börjar nosa i backen så fort man sätter på honom spårselen. Däremot är jag inte säker på att han vet vad han ska spåra. Där jag hade svängt fortsatte han bara rakt fram, utan att verka försöka hitta rätt själv.

Han hittar visserligen fram till mål, men det är nog mest för att jag inte låter honom gå så långt bort från själva spåret. Det är ju ingen idé att låta honom gå fel och leta sig tillbaka själv när han inte bryr sig om att hitta spåret igen. Det är svårt det där, men jag har någon liten idé om att jag ska testa att köra väldigt korta spår, bara några meter, där han i princip belönas direkt han har fått upp rätt spår. Det kanske kan fungera.

MH-diagram.

Nu har resultatet från Nikons MH blivit officiellt, och vem som helst kan gå in på Hunddata och se hur det gick för honom. På Avelsdata (kräver inloggning) kan man se ett diagram över hur hans reaktioner stämmer överens med genomsnittet för rasen. Såhär ser det ut.

Det röda strecket är alltså medelvärdet för rasen, och det gröna fältet är Nikons siffror (eller Aslan, som heter i stamtavlan).

Nikon ligger alltså lite under rasens medelvärde, åt alla håll. Om man bara tittar på diagrammet skulle man kunna tro att Nikon är en ganska lugn och cool kille, kanske till och med lite tråkig, som inte bryr sig speciellt mycket om något. Det är inte direkt verkligheten, och just därför är det så bra att uppfödaren fanns på plats och såg hans reaktioner, och att vi filmade allt.

Just nu är både husse och jag förkylda, så det blir inte så mycket aktiviteter nu. Jag jobbar hemifrån för att inte smitta ner mina kollegor, och hundarna ligger oftast bredvid mig i sängen där jag sitter med datorn. Inte jätteroligt kanske, men det får gå.

Kvällsträning.

I kväll åkte vi till hundrastgården en sväng. Jag tränade lite lydnad och sök efter leksak med Ollie, och husse kämpade på med Nikons inkallning. En mysig, mörk och lagom kylig höstkväll.