SKK visar framfötterna.

Återigen föregår Svenska Kennelklubben med gott exempel och tar viktiga steg i frågan om exteriöra överdrifter hos rashundar.

SKK skriver i en artikel att de har skickat ut en nyproducerad film till alla utställningsdomare i Norden, som handlar om andningsproblematiken hos framförallt plattnosade raser (ex. mops och fransk bulldogg). Målet med filmen är att lyfta fram problemen samt vägleda domarnas bedöming av hundarnas andning. Filmen kommer även att textas till engelska för utländska domare och läggas ut på Youtube.

I november har SKK bjudit in samtliga svenska exteriördomare till en konferens där man bl.a. kommer att behandla det svenska SRD-projektet (Särskilda rasspecifika domaranvisningar) rörande exteriöra överdrifter hos rashundar.

SKK vill påtala vikten av sunda hundar, och som grundregel vid bedömning av hund på exteriörutställning ska alltid gälla:

• Alla hundar ska kunna andas obesvärat även under rörelse.
• Alla hundar ska kunna uppvisa ögon fria från irritation.
• Alla hundar ska ha frisk hud utan tecken på irritation.
• Alla hundar ska ha friska tänder och standardenligt bett.
• Ingen hund ska vara överviktig.
• Hundens päls får inte vara så omfångsrik att den besvärar hunden eller hindrar rörelsefriheten.
• Alla hundar ska röra sig rastypiskt och utan synbar ansträngning eller besvär.
• Alla hundar ska ha en mentalitet som tillåter att de kan fungera i samhället.

Under slutet av maj och början av juni kommer forskare inom främst hundgenetik från hela världen att samlas i Visby till konferensen "Advances in Canine and Feline Genomics and Inherited Diseases". Några av dessa kommer även att delta i en workshop kallad "The 1st International Enhancement of Genetic Health in Purebred Dogs" i Stockholm, som SKK tagit initiativ till. Andra deltagare är representanter för kennelklubbar, veterinärkåren och organisationer för djurhälsa.
En som kommer att vara med på workshopen är skaparen till dokumentären "Pedigree Dogs Exposed" och dess uppföljare "Pedigree Dogs Exposed - Three Years On". Klicka här för att läsa mer om det.

Klicka här för att läsa hela SKK:s artikel samt se en trailer till filmen om andningsproblematik.

Med detta sagt vill jag ändå påpeka att det finns många problem kvar att ta tag i och Svenska Kennelklubben är långt ifrån felfri, men om man jämför med t.ex. England ligger vi långt fram. Jag ger mitt stöd åt alla som kämpar för hundarnas hälsa, oavsett om det är genom forskning, konferenser, informationsfilmer eller en enskild uppfödare som tar sitt ansvar och avlar på friska och sunda hundar!

Skogsmys.

En härlig sovmorgon stod på schemat efter arbetsveckan, jag är verkligen inte van att gå upp klockan sex varje morgon. När vi vaknat till liv bestämde vi oss för att göra en utflykt. Efter frukosten gjorde vi en termos med varm o'boy och köpte lite kakor, sedan bar det iväg mot okänd destination.

Vi åkte längs slingrande grusvägar och stannade till i en skogsglänta. Dagen till ära hade vi inhandlat en ny spårlina åt busen, dock inte avsedd för spår utan bara som långlina när han är "lös" på ställen där vi inte litar på honom eller orkar ha 100 % koll, perfekt när man sitter i skogen och fikar och vill ta det lugnt och inte behöva bry sig om ifall det skuttar förbi ett rådjur. Busen har redan en sådan, och en spårlina avsedd för spår, men de ligger i den andra bilen, och jag tycker att det är bra att ha hundtillbehör i båda bilarna så att man slipper hämta eller glömma. Den nya linan är rosa, väldigt snygg tycker jag.

Vi satte upp campingstolar i skogsgläntan och mumsade kakor och o'boy i solskenet. Tyvärr var det lite blåsigt, och när det inte blåste kom några hungriga myggor fram, men bortsett från det var det en trevlig utflykt.
Ollie hade ett ben med sig. Av erfarenhet vet jag att han gärna tuggar på pinnar om vi sitter stilla i skogen, och det är inte uppskattat av mig, men nu kunde vi lugnt slappna av med hunden i lina tuggande på ett ben istället för på pinnar. Tyvärr tror jag att han rev sig i munnen någonstans för benet var plötsligt lite blodigt, det såg ut som när han var liten och tappade tänder. Ett tuggat och uppblött ben blir hårt och vasst när det torkar, och detta var tuggat på förut, så förhoppningsvis blev det bara ett litet hål i tandköttet. Jag hoppas verkligen inte att han tappar tänder nu, det är bara bra att göra en gång i livet... Men han tuggade på som vanligt och hade inte ont, så det är nog ingen fara.

Här kommer lite bilder från dagen.

Foto: Husse

Vi har även hunnit med lite klickerträning idag. Jag jobbar på ett nytt trick, såklart, istället för att slutföra gamla. Men å andra sidan, det spelar ju ingen roll för Ollie. Han vet ju inte om ett trick är klart är bara påbörjat, han tycker bara att det är roligt att träna!

Valp-uppdatering.

Nu är det bara ungefär två veckor kvar tills valparna ser dagens ljus för första gången, eller nja, valpar är i och för sig både blinda och döva när de föds.

Razzlas mage växer i rasande fart, men lika söt är hon för det!

Mycket att göra.

Nu skäms jag lite, för jag har inte tagit några kort på busen på jättelänge känns det som. Ny kamera och allt, men det har inte riktigt varit tillfälle, så tyvärr blir även detta inlägg texttråkigt och bildlöst. Jag får skärpa mig.

Eftersom jag började jobba förra veckan har det varit fullt upp, men busen har nog inte ens märkt det eftersom husse jobbade kväll förra veckan och var ledig idag. Det har inte alls blivit mycket ensamtid för bus. I morgon kommer det dock att bli nästan en heldag, från kl 08.00 till ca kl 15.00, med sällskap och rastning på lunchen.

I morse var Ollie och husse hos sjukgymnasten och traskade vatten. Jag fick höra att Ollie fuskade lite den här gången och gärna ville stå på kanten så att han bara behövde gå med två ben. En positiv sak var att han var väldigt glad och väldigt lugn i väntrummet. Vi får hoppas att han slipper fler trista veterinärbesök så att han inte börjar associera väntrummet med läskiga saker igen, för det är ju mycket trevligare att gå till veterinären om hunden är lugn och glad.
Lite senare på dagen tog Ollie och husse en promenad. Det är väldigt skönt att veta att Ollie blir väl omhändertagen och aktiverad när jag är på jobbet.

Mot kvällen tog vi en tur till skogen alla tre för att köra lite uppletande. Jag fick något slags infall och tyckte att det kunde vara bra att träna lite passivitet för att dämpa förväntansstressen innan vi började. Inte för att det är ett speciellt stort problem, men ofta är busen lite smågnällig och flämtig av förväntan när han vet att det är roligheter på gång, till exempel om man stannar efter att ha åkt bil på en skumpig grusväg, för sådana vägar brukar ju allt som oftast leda till just roligheter.

Därför tänkte jag att just idag vore det roligt att se hur länge man behöver vänta ut honom för att han verkligen ska vara avslappnad innan han får hoppa ur bilen. Det visade sig vara ganska länge. Helt avslappnad var han dessutom inte heller, men han låg ner och var tyst utan att flämta. Egentligen hade vi kunnat vänta ännu längre för bättre resultat, men det var så kallt ute, och så fort jag stoppade händerna i fickorna trodde busen att han skulle få godis och flög upp som ett skott (hundgodis är en ständig följeslagare i alla mina jackfickor, det vet han).

Efter mycket om och men; och då menar jag vänta ut med bagageluckan öppen och buren stängd, vänta ut med buren öppen och vänta ut med hunden utanför buren, fick busen äntligen leta efter föremålen jag hade lagt ut när vi kom dit. Jag hade plockat ihop en strumpa, en tom toarulle och en fläta av skosnören. Första och andra föremålet hittade han klockrent, men det tredje gick det sämre med. Han stack ut och letade lite snabbt och kom tillbaka tomhänt flera gånger. Det verkar som att passivitetsträningen var krävande för honom, och två föremål var allt han klarade av att hitta innan hjärnan började gå på högvarv och han blev övertrött och började göra hyss och äta gräs istället.

Med facit i handen borde jag kanske ha gett mig när jag insåg att han inte var koncentrerad längre, men jag kände å andra sidan att jag ville sluta bra, och bra innebär ju att han hittar föremålet istället för att leta flera gånger och hoppa in i bilen utan att ha hittat det han letade efter. Därför blev det så att jag hjälpte honom på traven istället, genom att gå närmare föremålet och skicka ut honom därifrån. Tillslut hittade han det i alla fall, och då var det belöning och sedan hemfärd.

Ibland vet man inte riktigt hur man ska hantera saker, men det bästa är att man lär sig av sina erfarenheter. Jag lär hunden saker, och jag lär mig saker av honom.
Vi är ett bra team, Ollie och jag.

Inspiration.

För några dagar sedan köpte jag ett nummer av tidningen Härliga Hund.
Första gången jag köpte tidningen var precis innan Ollie kom in i mitt liv. Jag har så länge jag kan minnas lånat hundböcker på biblioteket, men jag ville aldrig köpa några hundböcker eller hundtidningar, det kändes så sorgligt när jag inte hade någon hund. Men när Ollie var "bokad" köpte jag äntligen mitt första nummer av en hundtidning, och det blev Härliga Hund.
På den tiden var det roligt att läsa allt man kom över om hundar, och jag prenumererade på tidningen i några år. Men när jag hade haft hund ett tag blev jag mer insatt och sökte mig till annan läsning, Härliga Hund kändes efter ett tag alldeles för lättsam och lite barnslig.

Men så köpte jag ändå ett nummer nu, och jag blev positivt överraskad. I just den tidningen stod det att de hade utvecklat sig lite eftersom läsarna ställer högre krav. Tidningen är fortfarande lättsam och tar inte upp speciellt intressanta saker, men det fanns mycket inspiration. Det stod både om spår och om trickträning, och jag kände direkt att det skulle vara roligt att lära Ollie alla trick i tidningen, och jag fick faktiskt en liten tankeställare angående stress i spåret.

Jag vet inte om jag kommer att köpa fler nummer, men just det här numret är jag glad att jag köpte, för jag tackar aldrig nej till lite insipration och träningspepp!

Varmt väder, jobb och klossträning.

Idag har det varit underbart väder, varmt och soligt! Jag har hört att det ska bli kallt igen till helgen, så man får ta till vara på värmen när den är här. Men det står nog inte på förrän man tycker att det är FÖR varmt och ser fram emot de svala sommarkvällarna när man kan vistas utomhus utan att få värmeslag. Alltid är det något, men just nu njuter vi av värmen och längtar till sommaren.

Jag gjorde min första dag på mitt nya jobb idag. Det var en väldigt händelselös dag som mest innehöll kaffedrickande, vilket är lite trist för mig som inte dricker kaffe. Mina arbetsuppgifter kommer att vara ungefär receptionist/turistvärd. Tyvärr finns det ingen möjlighet att ha hund med sig eftersom receptionen ligger i en restaurang, och dessutom är min arbetsledare allergisk mot pälsdjur. Som tur är jobbar husse ofta kväll och helg, då behöver Ollie bara vara ensam i ca två timmar och ibland inget alls eftersom husse är ledig vissa vardagar för att kompensera helgjobbet.

Det är sex dagar per tre veckor som vi båda två jobbar dag, fast husse börjar en timme senare och jag slutar en timme tidigare, vilket betyder att Ollie dessa dagar kommer att vara ensam i ungefär 4+3 timmar om man räknar med att husse kommer hem på lunchen. Det är inte helt optimalt, men ändå acceptabelt tycker jag eftersom det bara handlar om fyra dagar en vecka och två dagar en vecka (+inga dagar veckan därpå).

Möjligheten finns att jag kommer kunna ta med mig Ollie, eller i alla fall ta honom halva dagen, under dessa dagar eftersom jag samtidigt kommer att hålla på ett sidoprojekt. Det är väldigt löst planerat än så länge, men om det fungerar är det en bra lösning så att han slipper vara ensam. Sidoprojektet är hundrelaterat och där kommer jag att kunna bestämma lite mer fritt var jag ska befinna mig, men jag vill inte avslöja något ännu eftersom jag knappt vet något själv om det.

Oavsett hur det blir är jag glad över att inte både jag och husse jobbar dagtid, då hade det varit svårt att få ihop det. Ollie har inga problem med att vara ensam hemma, men mitt samvete skulle inte må bra om han var ensam åtta timmar dagen med en kort lunchrastning. Har man hund så har man ett ansvar.
Det kommer såklart bli lite mer pusslande med en valp som inte kan vara ensam längre stunder, men husse har semester i fem veckor när valpen kommer, och vid den tiden har jag nog lite mer pejl på hur mina arbetsdagar ser ut. I värsta fall får husse kanske byta bort sina dagpass och enbart jobba kväll och helg en period efter semestern.

Jag fick några bilder på Razzla idag av uppfödaren, och hon gav sin tillåtelse till att jag lägger upp dem här. Magen har börjat växa lite, och om ungefär tre veckor är det dags.

Idag försökte jag mig på klossträningen igen. Jag ser möjligtvis några små förbättringar, men inte de resultat jag vill ha. Ollie går med mig när jag går, men jag måste jobba på att få honom att gå närmare min sida. Tanken är ju att han ska gå fast jag står stilla, men det vill sig inte. Han går ett steg, stannar och väntar, går ett steg till, stannar och väntar, o.s.v.

Jag filmade lite av träningen för att lättare kunna se vad jag gör för fel. Jag antar att jag av misstag förut belönade stopp istället för steg, och jag försöker verkligen att inte göra det nu, men det är väldigt svårt eftersom jag gärna vill hålla ut lite på det för att kunna belöna ett flyt istället för bara steg för steg, och då hinner han ofta stanna. När jag går fungerar det, men när jag stannar så stannar han också. Jag vet inte hur jag ska komma vidare.
(Som vanligt halkar ljudet lite efter på filmen när jag lägger upp på bloggen)

Kanske jag helt enkelt ska strunta i klossträningen. Det visar sig.

En bra kväll.

Valborgskvällen gick långt över förväntan! Första smällen hörde vi runt halvnio när jag var ute och rastade Ollie på gården. Det var på avstånd och lät inte högt alls, men Ollie stannade upp och tittade på mig. "Nu är det kört" tänkte jag, och såg framför mig hur han inom några sekunder skulle kasta sig mot dörren och inte vilja gå ut mer på hela kvällen. Ollie vet vad "kissa" betyder, så jag hade is i magen och bad honom att kissa, och det gjorde han! Sedan gick vi in som om ingeting hade hänt. Första smällen avklarad.

Efter det höll vi oss inomhus och jag höjde ljudet på teven. Lite senare började det smälla närmare oss, och eftersom jag hörde det visste jag att Ollie också hörde det. "Typiskt" tänkte jag. Ollie spetsade genast öronen, men istället för att bli rädd började han skälla. När han blir rädd skäller han inte, då blir han låg och hoppar antingen upp i mitt knä och börjar skaka och flämta, eller sticker direkt till badrummet och gömmer sig där. Skäller gör han när han vaktar, och det var det han gjorde nu. Han skällde på raketerna precis som han skäller på andra ljud utanför fönstret.
Hans vaktskällande är något vi har försökt träna bort, men inte lyckats. Men den här gången var vaktandet positivt, att skälla på raketerna är tusen gånger bättre än att bli rädd för dem. Och så fortsatte det under kvällen. Det var ganska lugnt, men ibland hörde man några smällar, och då skällde han.

När vi gick och la oss följde Ollie med till sängen som vanligt, men efter ett tag vaknade vi av att han skällde i teverummet. Husse gick och hämtade honom och drog igen dörren till sovrummet. Ollie ville inte vara i sängen och jag anade att han var rädd, men jag tyckte att han var så tyst, jag hörde inte ett ljud. Det visade sig att husse inte hade stängt dörren ordentligt, så Ollie hade smitit ut och ville spendera natten i badrummet. Eftersom jag ville ha koll på honom, och slippa hitta min grabb i ett hårt, kallt badkar nästa morgon, gick jag och hämtade honom igen och stängde dörren till sovrummet ordentligt. Ollie ville inte vara i sängen, han gick runt på golvet en stund, men han varken skakade eller flämtade, så jag kände mig ganska lugn ändå. Efter ett tag hoppade han upp i sängen och somnade som vanligt.

Kvällen gick alltså över förväntan! Att slippa se Ollie rädd var det bästa som kunde hända igår. I en perfekt värld hade han inte brytt sig alls såklart, men för just den här hunden var det ett stort framsteg.