Bilder.

Jag hittade lite i bilder i husses telefon.

Ollie ute på promenad.

Nikon i bilburen, sett genom hålet bakom armstödet i baksätet.

När man lagt i rena lakan får man skynda sig om man vill vara först.

Nikon framför ett skyltfönster fullt av Nikon-reklam.

Ollie sover i nedförsbacke.

Helgens aktiviteter.

I fredags åkte vi in till veterinären igen med Ollie eftersom han verkade bli värre i halsen. Eftersom han ogillar när någon öppnar hans mun och stoppar in fingrar och träpinnar var han tvungen att få en spruta med lugnande. Även med lugnande i kroppen är han imponerande stark i käkarna, men de såg i alla fall att det såg normalt ut. Det var lite inflammerat, som man kunde förvänta sig tydligen, och läkeprocessen gav honom troligtvis klåda i halsen. Vi fick rådet att fortsätta med smärtstillande några dagar extra samt ge honom lite glass ibland för att lindra. För att minska obehag skulle vi även använda sele istället för halsband.

Eftersom Ollie inte hade några problem alls förra gången han fick tonsillerna borttagna, vad jag kan minnas, blev jag såklart lite orolig när han den här gången verkade ha obehag som dessutom inte blev bättre utan snarare värre. Vi fick då reda på att vissa hundar t.o.m. kunde matvägra en vecka efter en sådan operation, men det hade ju varit skönare att få reda på det innan. Det visar återigen att man måste ha mycket kött på benen själv angående det som är fel med ens hund, för man kan inte lita på att veterinärerna gör eller säger allt rätt, tyvärr.

Så, fredagen som egentligen var tänkt till hundträning och andra nöjen för husse och mig blev istället en dålig dag för Ollie som fick utstå ett veterinärbesök samt spenderade resten av dagen under en filt där han sov av sig det lugnande medlet. Trots uppvakningsspruta blir ändå hela dagen "förstörd" eftersom uppvakningsmedlet går snabbare ur kroppen än det sövande medlet, och lämnar ändå en trött hund (har vi fått förklarat för oss). Husse tog i alla fall en promenad med Nikon, så att han skulle bli lite trött och inte störa Ollie.

På lördagen var Ollie pigg igen och vi tog en tur till skogen för att ägna oss åt det som var tänkt för gårdagen. Först strosade vi bara runt lite och sedan tog vi en promenad längs grusvägarna. Tanken var att vi skulle prova lite sökträning. Vi har visserligen gömt oss och låtit både Ollie och Nikon leta upp oss förut, men nu tänkte jag att vi skulle utgå från hur de som tränar "på riktigt" gör, alltså de som tränar för tävling. Det handlar alltså om att hitta gömda personer, där det i verkliga livet kan handla om människor som gått vilse eller ligger skadade någonstans.

Vi började enkelt med ett träningstips där den som ska gömma sig leker med hunden mot det tilltänkta gömstället för att sedan stjäla hundens leksak när den är lagom taggad. Hunden tas bort och människan går i en båge till gömstället för att hunden inte ska spåra sig fram utan istället använda vittringen i  luften. När hunden tas tillbaka och visar intresse skickas den för att leta efter den försvunna människan.
Egentligen är jag inte alls insatt i det här, men det är roligt att prova. Ollie och Nikon fick varsitt försök och båda två hittade husse som låg gömd i skogen. Till våren ska vi förhoppningsvis hälsa på uppfödar-Louise som har bjudit in oss på lite "riktig" sökträning.

Ollie ville gärna fortsätta att ligga på filten. Han tycker att det är mysigt, men på grund av en valp som äter filtar till frukost kan vi inte ha några filtar framme nu. Han lyckades i alla fall att lägga sig på den ändå, för om inte filten kommer till Ollie måste Ollie komma till den gömda filten. Sötnosen.

Idag har Ollie och jag tagit en mysig promenad när husse tog med sig Nikon ut för lite egentid och diverse vardagslydnadsträning. Det gick enligt rapport både bra och dåligt, men mest bra tror jag.
Jag och Ollie myste mest runt, gjorde lite natur-agility och njöt av varandras sällskap. Vid ett tillfälle träffade vi på en lös hund. Det var en äldre stövartik som först såg ut att vara helt ensam, men sedan såg jag att hussen höll på att packa ur en bil som stod parkerad bakom en buske. Tiken såg först ut att inte bry sig om oss, men sedan sprang hon plötsligt fram och började nosa på Ollie. Jag tog det som vanligt väldigt lugnt. Jag tror att man sänder ut fel signaler till sin hund om man brusar upp och börjar skrika efter ägaren. Självklart måste man vara på sin vakt, men jag tror att även den främmande hunden tacklar situationen bäst om alla håller sig lugna.

Efter några sekunder dök ägaren upp och kopplade sin hund. Han sa att hunden hade fått stryk av en rottweiler idag. Jag förstår för det första inte varför man släpper lös och sedan inte har koll på sin hund, men jag förstår ännu mindre hur man kan låta den hunden springa fram till främmande hundar om den nyss blivit påhoppad. Enligt honom hade nog inte hunden hans tillåtande att springa fram till min hund, men enligt mig är det samma sak att inte ha koll på sin hund som att ge hunden tillåtelse att göra vad den själv vill. Och en hund som har varit i slagsmål kanske är lite skärrad och bör verkligen inte utsättas för att tackla främmande hundar med egna initiativ. Mannen avslutade med kommentaren "Fast rottweilern är egentligen hennes vän. Hundar är sådana".

Man upphör väl aldrig att förvånas.

Ett halvt år.

Idag är Nikon 6 månader gammal, ett helt halvår. Framsteg gör han såklart, även om han fortfarande ger oss många gråa hår.

Idag var t.ex. första gången jag tog båda hundarna på en längre promenad ensam. Även om Nikon fortfarande går lite kors och tvärs i kopplet är han mycket bättre nu, och det går faktiskt att ta koppelpromenader med honom och Ollie samtidigt utan att behöva vara två personer, fast det är inte helt smärtfritt förstås.

Rumsrenhetsträningen pågår fortfarande. Ibland tycker man sig se framsteg, och så helt plötsligt händer det en olycka. Kanske slappnar man av mer nu och inte är lika snabb som när han var riktigt liten. Jag hoppas i alla fall att han blir rumsren snart så att vi slipper springa ut i tid och otid.

Jag upplever att Nikon lyssnar mycket bättre nu, och det är roligt såklart. Han kan förstås slå dövörat till när något inte passar honom, men överlag lyssnar och förstår han mycket bättre.

Det blir spännande att se hur han är om sex månader till!

Ollie mår för övrigt mycket bättre nu. Igår blev det en liten promenad och en tur till hundrastgården, och nu verkar han vara som vanligt igen. Något irriterad i halsen är han fortfarande, men det ger sig förhoppningsvis snart.

Trött buse.

Ollie var ganska illa däran när vi hämtade honom från djursjukhuset igår. Han var trött, lite gnällig, darrade konstant och var väldigt stel. Att han var trött är ju inte så konstigt med tanke på att han varit sövd, men det kändes inte alls bra att han var så stel och verkade ha ont trots att personalen sa att han fått nog med smärtstillande för dagen och inte skulle börja med tabletter förrän idag.

När vi lämnade honom klockan åtta igårmorse gav en sköterska honom en spruta med lugnande direkt, men när vi hämtade honom klockan fyra på eftermiddagen var han fortfarande blöt runt munnen av vad de sa var från tandstensborttagningen. Jag fick förklarat för mig när jag bokade tiden att han skulle ligga på observation ett tag efter halsoperationen för att de skulle se att det inte uppkom några blödningar eller problem, och att tandstensborttagningen skulle ske i samband med operationen, men frågan är hur länge han låg med lugnande innan de började ta bort tonsillerna och göra rent tänderna med tanke på att han fortfarande var väldigt blöt när vi hämtade honom. Det känns inte alls bra, och kanske är han stel för att han legat länge i en bur utan att kunna röra sig för att han hade lugnande i kroppen. Kanske har han varit kall också. Kanske hade han ont i magen för att han inte hade fått något att äta sedan kvällen innan, för de hade inte gett honom någonting trots att han var tillåten att äta så fort han kom hem om han ville. Kanske hade han spänt sig för att han var kissnödig. Jag hoppas verkligen att de har rastat honom någon gång under de åtta timmarna han var där, men han var ganska kissnödig när vi hämtade honom.

Allt känns helt enkelt lite skumt, och jag kan inte minnas att han hade det såhär jobbigt förra gången han tog bort tonsillerna. Mat ville han i alla fall ha, och han både kissade och bajsade. Idag har han fått smärtstillande och han verkar må bättre nu på eftermiddagen. Han darrar och gnäller inte längre och han kan slappna av och sova. Han är fortfarande stel i bakbenen och går lite krumryggat, men det är mycket bättre än igår. Han ville till och med busa med Nikon tidigare idag, fast jag lät honom bara busa en liten stund eftersom jag vill att han ska vila. När husse kommer hem ska vi ta en kort promenad så att han får mjuka upp benen lite.

Angående blodprovet så var blodsockret normalt nu, och de sa att det förmodligen bara var en tillfällighet att det var högt en gång. Urinprovet visade lindrigt med urinkristaller, vilket är bra eftersom det har gått från rikligt till måttligt, och nu lindrigt. Han får fortsätta med sin vanliga mat, som tur är.

Igår hade jag hundarna åtskilda så att Ollie skulle få vara ifred, han ville faktiskt inte ens sova i sängen med oss, men idag får de vara i samma rum. Nikon tycker nog att det är lite tråkigt att behöva vara lugn och stilla, men han har faktiskt sovit väldigt mycket och skött sig fint. Han kommer förmodligen bli pigg ikväll, men då är husse hemma och kan hjälpa mig. Just nu vill jag bara kunna ha koll på Ollie och att han ska få ha det lugnt, så vi får helt enkelt acceptera att valpen kommer leva runt ikväll och hitta på något med honom då.

Nu ska vi (förhoppningsvis) vila en timme till och sedan invänta husse.

Helgmys.

Helgen har spenderats hos mina föräldrar med god mat och tårta eftersom jag har fyllt år! Vi har haft det lugnt och mysigt och tagit härliga promenader med hundarna, bland annat längs älven där hundarna doppade tassarna.

Film från älven:

Idag har vi det ensamt här hemma, jag och valpen. Ollie är hos veterinären och ska få tonsillerna borttagna, samtidigt som tänderna ska bli rena. Blodprov och urinprov är också lämnade, och som vanligt är det lite nervöst. Han lämnades där vid åtta i morse och ska hämtas runt klockan fyra.

Det känns alltid konstigt att lämna djursjukhuset utan hund, och jag hoppas att dagen går snabbt så att vi får hem honom snart!

Hantverkare i huset.

Sedan i morse har jag och hundarna mest hängt i sovrummet. Vi har nämligen haft hantverkare här som har borrat och fört oväsen, och som nog inte hade uppskattat sällskapet av två nyfikna hundar mitt i arbetet. Eftersom vi tydligen har höga radonvärden här har vi nu fått en radonsug som ska hjälpa oss med det, och därför behövdes det borras hål i golvet och sättas upp ett rör som sedan går ut genom väggen via en liten manick.

Hundarna har skött sig väldigt bra. Ollie skällde lite när de kom (som vanligt) men efter det har han mest sovit trots en massa spring i dörren och endast ett kompostgaller för sovrummet. När de kom tillbaka efter lunchen passade han dock på att skälla lite till. Nikon har varit lite mer intresserad av själva arbetet, men han har faktiskt också mest sovit.
Husse och jag tog en promenad med grabbarna så att de skulle slippa ligga i sovrummet hela tiden. Det var härligt väder!

Nikon hittade trevliga (?) saker att rulla sig i. Han är så söt när han gör det, fast jag vet inte hur sött det är om man hade vetat vad han egentligen rullade sig i. Jag tänkte filma honom, men när jag hade fått upp mobilen slutade han såklart att rulla sig. Här kommer en liten film i alla fall.

På promenaden upptäckte husse något underligt, fast egentligen var det Nikon som hittade det först, någon hade nämligen bundit fast kött i ett träd. Som hundägare blir man ju genast misstänksam med tanke på alla rykten (eller sanningar?) om förgiftat kött som planteras i naturen av otrevliga människor. Det mest sannolika är kanske att någon hängt ut det till fåglarna, för visst brukar man göra så? Men man vet ju aldrig. Det satt väldigt nära marken också.

Nikon hann i alla fall inte få i sig något, även om det var nära. Oavsett varför köttet satt där tycker jag inte att det är lämpligt att göra så, och det kanske till och med är olagligt? Ska man mata fåglar får man göra det på sin egen tomt och inte längs en promenadväg, tycker jag. Det kändes ganska olustigt i alla fall, och eftersom husse har lite kontakter med Farbror Blå genom jobbet tipsade han dem att ta en titt på saken.

Efter promenaden sov hundarna lite till, sedan var det dags för lunch, och efter det fortsatte de att sova. När hantverkarna tillslut var klara var det dags för husse att åka till jobbet, och nu sitter jag i soffan med hundarna som faktiskt sover ännu mer. Det kanske tar på krafterna att ha hantverkare här även om man ligger och vilar under tiden.

Här kommer en film från igår kväll när jag och hundarna tittade på Animal Planet. Nikon är väldigt fascinerad, men säger inte ett knyst. Giraff och känguru verkar vara ovanligt spännande. Ollie tycker bara att det är spännande när det är hundar på teven, som ni ser på hans öron när en hund dyker förbi lite snabbt.

Än är dock inte hantverkarna riktigt klara än, det måste komma hit en elektriker för att fixa ström till radonsugen, men det blir en annan dag.

Skogspromenad.

Idag blev det promenad längs en motionsslinga i skogen. Vädret var mulet med regn i luften, men det var ganska varmt ute och det blev en behaglig runda. Vi bestämde oss för att ta femkilometers-slingan istället för att gå tre kilometer som vi har gjort förut så att det inte ska bli för mycket för valpen. Nikon börjar ju bli en stor kille nu, och hade han fått välja hade vi gått ännu längre.

Husse och jag hade våra nya spårhandskar på oss, och dessa fungerade ypperligt när man skulle bromsa en staffe i spårlina. Ollie gick också i lina eftersom vi befann oss i ett naturreservat, men ett tag fuskade vi faktiskt och hade honom lös för att slippa trassel en stund. Ingen annan verkar hålla speciellt hårt på den regeln, och Ollie går ändå bara bredvid oss.

Tillbaka vid bilen hade vi med oss två något blöta och smutsiga hundar, men de slapp bad hemma eftersom all smuts nu ligger kvar i bilen. Det brukar bli så.