Promenad och spår.

Nu har vi fått Nikons röntgenresultat på papper. Det känns nästan lite som ett diplom!

Idag jobbar husse kväll, och jag har jobbat eftermiddag, så vi aktiverade hundarna tillsammans på förmiddagen. Först blev det 5,5 km på elljusspåret, och sedan fick hundarna gå varsitt spår. Båda två spårade jättefint!

Nikons spår var ganska långt, för honom i alla fall. Det längsta han har gått. Jag har inte vågat gå så långa spår med honom än, för det är bara nu de senaste gångerna som det har känts riktigt bra när vi spårar. Nu är jag visserligen usel på att bedöma avstånd, och vi hade tydligen tagit bort appen i mobilen som mäter, så gissningsvis var det runt 300 meter eller så. Spåret gick på gräs med flera vinklar, och han fixade det jättebra. Jag behövde inte alls styra honom. Mot slutet tappade han bort sig lite och började äta något på marken här och där. Förmodligen någon typ av bajs, kanske från hare eller rådjur. Men han hittade tillbaka till spåret och kom fram till slutet, med en stolt matte i släptåg!

Ollies spår var kortare, mest för att det inte fanns så bra mark att lägga spår på. Det var hästhagar i vägen, och vi ville inte lägga spåren för tätt. Jag visste bara var husse hade börjat, och följde sedan efter Ollie dit han valde att gå. Han tappade också bort sig lite på ett ställe, enligt husse som tittade på, men han hittade spåret igen och kom fram till slutet. Väldigt roligt att se att det gick så bra för båda två!

Fantastiska nyheter.

YES!!!! Nikon är friröntgad!

Det är det bästa resultatet man kan få, så vi är förstås jätteglada! Stort grattis till vår kille som nu både har genomfört MH med gott resultat, och har fina och normala leder!

Herre på täppan.

Ja, såhär kan det ju också se ut.

Nya bilder.

Vi passade på att ta lite nya kort på pojkarna idag. Deras "infobilder" här bredvid var inte direkt så aktuella, speciellt inte Nikons. Han var ju bara en liten valp på sin bild. Såhär såg de ut förut.

Nu är de uppdaterade, och det är ju alltid roligt med lite nytt.

Här kommer några andra bilder från dagen.

Röntgen.

Idag har vi firat kanelbullens dag genom att röntga vår lilla kanelbulle. Det var nämligen dags att röntga Nikons höfter och armbågar. Röntga gör man för att uppfödar-Louise ska få reda på om hon har fått fram valpar med fina leder, och förstås även för att vi ska få veta hur vår hund ser ut på insidan.

Eftersom hundarna måste vara sederade när de röntgas, fick vi order om att inte ge Nikon någon frukost. Nikon tyckte inte alls att det var någon bra idé, och kräktes för att han var så tom i magen. Ollie fick äta när Nikon var ute, för att det inte skulle vara så orättvist.

Iväg kom vi i alla fall, och Nikon tyckte att det var helt okej att vänta i väntrummet.

När vi fick komma in på ett rum och mannen med den stora chipläsaren kom, var det möjligtvis lite säkrare att krypa in under matte och husses ben.

Upp på bordet och få spruta var inga problem. Det gick snabbt och smidigt. Sedan fick vi vänta en stund tills Nikon blev trött.

Några rötngenplåtar senare var det dags för Nikon att få en till spruta för att vakna upp. Det tog ett tag innan han var på benen.

När vi kom hem var han fortfarande trött och ynklig, så vi bäddade ner honom med sköna filtar.

Det tog ett tag innan han piggnade till, men trots det envisades han (precis som Ollie gör när han fått lugnande) att stå upp ibland. De vill väl så gärna ha kontroll över kroppen kanske, och kämpar emot den konstiga känslan.

Det är hemskt att se dem så, men man får försöka övertyga dem om att det är mysigare att ligga ner. Eller sitta, i alla fall.

Han är fortfarande lite gnällig och orolig, men han är nog sig själv igen i morgon. Såhär blev bilderna, men jag har ingen aning om ifall det ser bra ut eller inte. Det får vi veta om en vecka kanske, när proffs har läst av plåtarna.

Nu får vi bara vänta på resultatet, och jag är ganska nervös. Jag var nervös inför MH:t också, men inte på samma sätt. Då var jag mest nervös för att Nikon skulle vara olydig, vilket han också var, men jag var inte så nervös för själva resultatet. Nikon har varit så oförsiktig i sitt liv, slängt sig ut för stup och liknande, så han kan ju ha skadat sina leder. Dessutom började han passa (gå passgång) när benen sköt i höjden och inte fick plats att mötas under kroppen, och när han lärde sig att gå så var det väldigt svårt att "lära om" honom. Vi kämpar fortfarande med det, men han travar mycket mer nu.

Att passa är inte naturligt för kroppen, och kanske kan det leda till att lederna slits på ett onormalt sätt. Jag är lite rädd för det i alla fall. Dessutom bygger de inte muskler på rätt sätt när de passar, och dåliga muskler kan också göra leden slapp eftersom den inte hålls upp ordentligt av musklerna. Jag vet inte alls hur mycket det påverkar, men det är sådant jag har läst om. Jag vill inte ens uttala mig om bilderna, för jag vet inte hur det ska se ut, men om det vore helt knasigt kanske man skulle se det?

Han har i alla fall goda chanser att få bra leder genetiskt sett. Det var vi noga med när vi valde valpkull. Men det är ju både arv och miljö som spelar in. Det är helt enkelt bara att hoppas på det bästa, men vara beredd på det värsta.

Promenad med leksak.

Såhär kan det se ut när staffen tycker att han ska bära på en leksak under promenaden.

Kvällspromenad med spår.

Idag tog vi en promenad på elljusspåret igen. Det är så mysigt att gå där när det är mörkt, och det är stor chans att stöta på vilda djur. Förra gången såg vi tre rådjur och en hare. Det är väldigt bra träning för hundarna. Idag såg jag bara en hare, och den var inte ens i skogen. Skogen var nämligen full av orienterare och joggare, så de vilda djuren höll sig nog borta.

Innan vi gick la vi varsitt spår åt grabbarna som de fick gå när vi kom tillbaka till bilen. Nikon spårade fantastiskt bra! För första gången kändes det som att han verkligen följde spåret, och det syntes också att han gick med nosen i backen där jag hade gått. Han blev lite störd av en människa som cyklade förbi, men han hittade spåret igen och spårade fint fram till slutet, trots att det var precis där som haren hade sprungit när jag la spåret!

För Ollie har det ju varit lite si och så med spårandet. Han tappade ju allt en vacker dag, och gick från att spåra klockrent till att inte spåra alls. Sedan dess har jag klurat och försökt komma på anledningar, försökt med än det ena och än det andra, utan att få några resultat. Jag funderade på att ge upp spårandet helt och hållet ett tag, men jag har ändå försökt lite då och då, och tagit det mest som det kommer. Misslyckas han så är det så, och man får göra det bästa av situationen.

Idag la husse spåret, och jag bestämde mig för att gå det helt på vinst och förlust, och bara låta honom leda mig oavsett var vi hamnade. Det var tydligen melodin, för plötsligt spårade han igen. Jag visste ungefär var spåret gick, men inte exakt, och det var väldigt intressant och framförallt skönt att inte veta var vi skulle. Eftersom jag inte visste precis var starten var fick jag helt enkelt bara gå ungefär i rätt riktning, och han hittade spåret ganska snabbt.

Förutom på ett ställde där han hittade något smaskigt att äta under en bänk, och ett ställe där han villade bort sig lite men hittade tillbaka, spårade han jättefint. Jag vet som sagt inte hur bra han följde spåret, men det syntes verkligen att han spårade med koncentration, och det är något jag inte har sett på länge. Dessutom kan ju spåret ha flyttat sig, t.ex. med vinden. Det var så skönt att släppa all kontroll och bara lita på hunden, och det kanske var just det som behövdes.

Slutade jag att lita på honom och ställde för stora krav förut? Jag vet inte. Jag tror inte att det enbart berodde på det, men det har kanske varit en orsak till att vi aldrig har hittat tillbaka. Det är inte säkert att det kommer att gå bra nästa gång bara för att det gjorde det nu, men jag känner ändå att det här var väldigt viktigt för mig, att se att Ollie fortfarande kan spåra. Hädanefter kommer jag att släppa på kraven och kontrollen, och inte gå spår som jag lagt själv, och bara lita på Ollie och se hur det går.

Det kan nog vara en nyttig läxa för spårandet med Nikon också, men där vill jag inte släppa kontrollen helt än. De var i alla fall jätteduktiga båda två idag, och det är härligt att vara riktigt nöjd efter spårningen.