Min lilla herre.

Om knappt två månader fyller Ollie år, och det känns lite overkligt att han blir hela sju år gammal. Det är väl i och för sig inte någon pensionsålder för en liten hund, men han är ingen ungdom längre. Å ena sidan känns det som att tiden har gått jättefort, men å andra sidan känns det också som att han har funnits i mitt liv väldigt länge. Jag kommer knappt ihåg hur det var att inte ha busen vid min sida.

Han är min vän i vått och torrt. Han har sina sidor, men även om jag önskar att vissa saker vore annorlunda (som till exempel att han skulle slippa sin ljudrädslor) så är han en helt fantastisk hund som har en väldigt speciell personlighet. Han är sin egen och väldigt bestämd, men samtidigt är han också otroligt kontaktsökande och samarbetsvillig.

Han charmar alla samtidigt som han också är lite svårflirtad. En klapp kan väl gå för sig, men främmande människor är inte speciellt intressanta - ifall de inte har godis förstås, då blir de väldigt populära. Men har man väl lärt känna Ollie så har man en vän för livet. När han ser någon som han känner blir han överlycklig och viftar på hela kroppen.

Jag är så glad att det var just Ollie som blev min första hund. Vi passar så bra ihop, jag och min lilla herre, och jag kan inte tänka mig hur ett liv utan honom skulle se ut.