För en som inte är insatt är det lite rörigt, det tycker i alla fall jag, men den som vill läsa mer om bruksgrenarna kan klicka här.
Med Ollie har jag tränat tävlingslydnad, eller lydnadsprov som det egentligen kallas, och om han och jag någonsin skulle få för oss att tävla på riktigt är han välkommen att göra det så länge jag skaffar en tävlingslicens åt honom. Däremot får han inte tävla i bruks eftersom han är blandras, för så är reglerna helt enkelt.
Nikon som är renrasig får tävla i bruks, och även om vi kanske aldrig kommer ut på tävlingsplanen så vill jag ändå hellre träna brukslydnaden med honom. Dels tycker jag att det är roligt att göra något nytt istället för att träna samma saker med Nikon som jag redan gjort med Ollie, och dels kan det ju vara så att jag får upp ögonen för att satsa lite extra på något och tävla nu när jag testat på en massa olika saker med min lilla "försökskanin" Ollie. Man vet ju aldrig.
Jag har lektränat lite med Nikon förut, men igår kände jag att det var dags att börja på riktigt. Vissa börjar kanske långt tidigare och tycker att det är viktigt att lägga en grund redan när valpen är liten, men för min egen del tycker jag att Nikons valphjärna har varit alldeles för luddig för att kunna ta in någon form av strukturerad träning. Vi har mest fokuserat på kontakt, och det har man mycket nytta av i alla situationer oavsett om det är träning eller vardag. Men nu känns det som att han börjar kunna ta till sig lite mer, och då passar det bra att plocka fram en träningsbok.
Jag fick en massa hundböcker som jag hade önskat mig i födelsedagspresent av min kära sambo, och en av dem var "Lyckas med din hund i brukslydnaden : Lägre, Högre och Elitklass" av Mette Klavenes.
Nu är visserligen inte appellklass, som är den man startar i först, med i boken. Men jag utgår från den ändå och resonerar så att kan man göra den svårare klassen borde man också kunna göra den lättare. Jag har inte riktigt koll på vad som skiljer appell och lägre klass i lydnaden, men för tillfället börjar vi i alla fall med att träna på att Nikon ska lära sig att göra en snygg ingång och sätta sig vid min vänstra sida.
Enligt boken ska man först träna ögonkontakt, och det kan han ju redan. När hunden har en fin kontakt ska man gå vidare med att sätta hunden vid sin vänstra sida, och efter det träna på att hunden ska kunna sitta och hålla kontakt i minst 5-6 sekunder utan att titta bort. Det visade sig att detta inte var några som helst problem för Nikon. Jag passade på att filma underverket, och jag måste säga att jag tycker att han verkligen har en jättefin kontakt!
När hunden kan detta ska man gå vidare med att låta hunden själv hitta positionen vid ens vänstra sida. För att hjälpa hunden ska man hålla en godbit i handen och visa genom att röra armen i en cirkel hur hunden ska gå. Här börjar väl det svåra skulle man kunna säga. Enligt boken lät det väldigt enkelt, men det svåra är ju att få hunden att hitta en fin och rak position. Jag antar att man inte får vara jättepetig i början, men inte heller belöna positioner som är helt åt skogen. Här kommer tre försök som visar att det i alla fall går lite åt rätt håll (inbillar jag mig).
Just ingångarna har jag verkligen misslyckats med i Ollies träning. Med honom har jag bland annat försökt med klossträning, men aldrig trodde jag väl att det kunde vara så enkelt som att bara visa med handen hur hunden ska gå. Om det fungerar eller ej vet jag visserligen inte än, men jag hoppas det. Jag kör efter bokens tips och hoppas att även jag lyckas. När man tränar ensam är det ju också lite svårt att veta om man gör rätt, men det får väl tiden utvisa. Det viktigaste är i alla fall att vi har roligt.
Ollie fick också träna lite ingångar efter bokens tips. Han förstår snabbare, men å andra sidan är det svårare att lära honom eftersom han redan har lärt sig "fel" så att säga. Han är lättare att styra med handen utan att behöva ha den precis framför näsan på honom, men han sätter sig snett och för långt ifrån. Kanske får jag pli på honom också, vi får väl se.
Det är roligt att träna och jag känner att jag har fått tillbaka lite motivation som har lyst med sin frånvaro i alla valpbestyr. En positiv sak med att träna två hundar är att passivitetsträningen kommer lite på köpet eftersom den ena måste vänta på den andra och vice versa. Det är bara att hoppa över kompostgallret och köra igång med nästa hund när den första behöver en paus!
