En sak jag irriterar mig på är människor som förföljer en. Det handlar oftast om hundägare som på nära håll envisas med att ta exakt samma väg trots att deras hund uppenbarligen inte klarar att vara så nära mina hundar. Att det irriterar mig beror väl mest på att när någon står två meter bort med en hund som gnäller eller skäller på oss kan det vara lite svårt att få mina hundar att inte bry sig om den. Inte för att de skäller eller beter sig illa, men de vill gärna gå och titta bakåt om någon med hund går för nära.
Så ja, egentligen är det väl mina egna tillkortakommanden som gör att jag blir irriterad, för om jag hade lärt mina hundar att strunta i andra hundar oavsett hur nära de är hade jag ju inte haft det här problemet. Men jag jobbar på det också. Hur som helst tycker jag ändå att man ska visa varandra respekt och underlätta för varandra som hundägare. Vi sitter ju i samma båt, och om jag ser någon som har problem med sin hund går jag gärna åt sidan.
Därför har jag så svårt att förstå varför människor, som dessutom har problem med att deras hundar vill fram till mina hundar, följer efter mig som en svans. Jag vet inte om de vill att hundarna ska hälsa men inte vågar fråga utan hoppas att de ska stöta på varandra "oavsiktligt" om de går tillräckligt nära? Någonting måste det ju vara eftersom de gör det trots att de bara gör det svårare för sig själva att hantera sin hund.
Inte för att det händer speciellt ofta, men det har faktiskt hänt flera gånger och ofta med samma person och hund. Idag hände det dock med någon jag aldrig sett förut. En kvinna med en tollare kom från andra hållet och skulle in på samma gångväg som mig när jag rastade hundarna i morse. Jag såg att hennes hund var väldigt fokuserad på och ville fram till mina hundar, den ville inte följa med henne och hon försökte hålla emot. Jag gick därför ner på gräset istället så att hennes hund skulle kunna släppa mina.
Hon fick fortfarande inte med sig hunden, så jag gick ännu längre ner på gräset för att de skulle kunna passera och så att mina hundar fick göra sina behov i fred. Jag gick en bit och tänkte inte mer på det, men när Ollie sätter sig och bajsar och jag ska plocka upp märker jag att kvinnan är precis bakom mig. Hon har alltså också gått ner på gräset, och nu står hon några meter bakom mig med sin hund gnällandes längst ut i kopplet på två ben. Alltså... Varför?
Om hon nu vill gå på gräset får väl jag gå upp på vägen då, tänker jag. Hundarna är ändå klara och jag behöver slänga påsarna. Jag går en bit på vägen och kommer fram till tunnan. När jag stannar för att kasta påsarna; gissa vem som står bakom mig, på vägen, med sin gnällande hund längst ut i kopplet? Japp, hon har alltså återigen följt efter mig trots att jag försöker gå ifrån för att underlätta, både för mig men framförallt för henne.
Vid det här laget skyndar jag mig bara därifrån, det spelar ju ingen roll vilken väg jag tar och idag var tydligen inte en dag när man kunde gå ifred och njuta av morgonrundan.
Jag förstår bara inte varför folk envisas med att göra det svårt för sig själva och andra? Har du något att säga, så säg det då. Har du inget säga, försök att lära dig förstå andra människor. Om jag inte pratar eller ger ögonkontakt och byter väg och går när du kommer, då vill jag antagligen inte ha dig som en svans efter mig.
Word.
Men vad, det där lät ju helknäppt? Hade hon hoppats på att du skulle säga att det var ok att hälsa? Lustig tant men all heder åt dig som gick undan, jättegulligt verkligen och jag hade uppskattat om någon hade gjort så för min skull när dom varit som busigast.
SvaraRadera