Jag har stor fobi mot spindlar, så när jag såg Nikon jaga något på golvet och insåg att det var en spindel blev jag ganska lättad när han bet ihjäl den.
Min räddare i nöden.
Men nej vänta, han bet inte ihjäl den, han tog den bara i munnen och spottade ut den igen. Men nu måste den väl ändå vara död tänkte jag. Men nej, den kröp vidare.
Nikon tog den i munnen igen, spottade ut, tog den igen, spottade ut. Jag skyndade mig till husse som stod i badrummet och rakade sig. Och vad gör byrackan när husse kommer ut för att rädda mig?
Han tar spindeln i munnen och springer emot oss. Paniken blir ett faktum. Det här är alltså hunden som vägrar komma tillbaka med saker, men äckliga kryp kan han tydligen apportera?!
Någonstans mellan vardagsrummet och köket försvinner spindeln spårlöst. Förhoppningsvis försvann den ner i Nikons mage, även om jag ryser bara av tanken på att någon äter spindlar.
Det här får vi ta ett snack om, han och jag.
Men fyyy, rös över hela kroppen när jag läste det där! Jag har inga problem med att täna mig att Scott skulle kunna göra likadant.
SvaraRaderaDet var väl en stor och präktig spindel kan jag tro!
SvaraRaderaMamma: Ja, den var stor och tjock!
SvaraRadera