Idag gjorde vi en snabbtur till husses föräldrar eftersom de behövde hjälp med att ta upp båten för säsongen. Av olika anledningar har det inte blivit någon båttur för oss i år, trots att vi köpte en flytväst till Ollie för länge sedan, för när båten väl lades i och kunde köras blev vi med valp och det passade helt enkelt inte. Vi får ta det nästa år istället, och då behöver såklart Nikon också en flytväst. Som det är nu är det ingen idé att köpa så mycket sådant till honom, för han växer som ogräs och om sakerna inte går att växa med är de snart för små.
Hundarna fick i alla fall träffa Mynta en stund, och Nikon tycker att hon är helfestlig. Han åmar och kråmar sig, gör sig liten och slickar henne i mungiporna. Ollie tycker tyvärr inte att det är lika roligt, för han är ju van att ha Mynta för sig själv, men när Nikon är med och stjäl uppmärksamheten vill Mynta hellre leka med honom och stackars Ollie får stå bredvid och skälla för att ingen bryr sig om honom. Jag tycker faktiskt lite synd om honom, jag vill ju inte att han ska känna sig utanför. Men ibland får Nikon sitta i någons knä och varva ner, och då har Ollie och Mynta en chans att umgås utan valpen.
Igår skrämde Nikon oss rejält. Han och Ollie busade i soffan som vanligt, men när Ollie hoppade ner och Nikon skulle följa efter tyckte han att det var en bra idé att ta en genväg över soffbordet. Nikon är ganska klumpig och brötig, han bryr sig inte direkt om ifall det står saker ivägen för honom, men den här gången kunde det ha gått riktigt illa.
När han hoppade ner slog han i bordskanten och blev liggande på golvet. Han började pipa och jag tänkte att nu slog han sig nog lite mer än vanligt, för det brukar inte bekomma honom alls när han dundrar in i saker. Men när jag reste mig upp för att se hur det var med honom linkade han till sin bädd utan att stödja på ena frambenet. Jag blev livrädd och trodde att han hade brutit benet. Jag ropade förtvivlat på husse och tillsammans klämde och kände vi igenom hela hunden utan att han visade några som helst tecken på smärta. Efter det reste han sig och gick som vanligt. Vi lockade honom att gå runt i rummet och han verkade vara precis som vanligt. Han hoppade självmant upp i soffan och rörde sig utan problem, så jag antar att han bara blev lite rädd och chockad av smällen.
Jag ville inte att Nikon skulle tycka att det var extra läskigt för att han såg att vi blev rädda, men man kan faktiskt inte dölja sina känslor när man blir rädd. Nikon verkade som tur var inte se så allvarligt på situationen. Jag var däremot chockad och skakis en bra stund efteråt.
Jag gillar inte att han hoppar runt överallt, men det är lite svårt att få en vild och glad valp att låta bli. Vi har inte sett några tecken på smärta, svullnad eller något annat idag och han rör sig och springer som vanligt.
Min dumma, klumpiga, älskade staffevalp. Ibland är du alldeles för vild för ditt eget bästa.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar